Militäranalytiker: Erdogans utpressning bör få Nato att tänka om

Är det verkligen rimligt att ett enskilt Nato-land – på grund av maktpolitiska hänsyn inför ett val och med ena benet i Europa och det andra i Asien – kan blockera två kärndemokratier från att bli medlemmar i försvarsalliansen?

Eller är det nu läge att överväga om Nato-fördraget bör revideras och kompletteras med ett avsnitt som öppnar upp för möjligheten att utesluta ett land, om det blockerar en fredlig utvidgning av försvarsalliansen? Eller kräver det bara att alliansens medlemsländer, med undantag för Turkiet, kommer överens om detta? Det finns nämligen mycket goda grunder för att överväga det.

Nato är i grunden en fredlig allians vars syfte är försvar och inte angrepp. Ganska få gånger har det krävts att Nato involverat sig i offensiva operationer och det har i regel haft humanitära orsaker. När Alliansen har valt att involvera sig aktivt har det några gånger varit med ett FN-mandat i ryggen och några gånger utan. Oftast med syfte att förhindra folkmord som i Balkan 1994/1995, Kosovo 1999 och senare i Libyen i form av en humanitär operation – som stöd för den internationella koalitionen med bland andra USA, Storbritannien, Danmark och Franrike. För att nämna några exempel.

Skrivit under på fred och frihet

En anledning till att se över fördraget är att Nato vilar på en gemensam värdegrund som medlemmarna har skrivit under på vid inträdet:

Parterna i detta fördrag bekräftar sin tilltro till ändamålen och grundsatserna i Förenta Nationernas stadga och sin vilja att leva i fred med alla folk och alla regeringar.

Parterna är fast beslutna att trygga sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, vilka grundar sig på demokratiska principer, principen om den enskilda människans frihet och rättsstatsprincipen. De strävar efter att främja stabilitet och välfärd i den nordatlantiska regionen.

Parterna har föresatt sig att förena sina ansträngningar att upprätta ett kollektivt försvar och upprätthålla fred och säkerhet.

När freden nu är bruten i Europa, kan man med rätta fråga sig om just dessa värden fortsatt kan anses uppfyllda när Turkiet motsätter sig att ratificera Sverige och Finlands ansökan. Detta samtidigt som presidenten Recep Tayyip Erdoğan ses skaka hand med despoter och diktatorer som Rysslands Vladimir Putin och Irans president Ebrahim Raisi.

Turkiets relationer med Iran och Ryssland

Turkiet är beroende av framför allt rysk gas, men också av rysk olja. Turkiet är således djupt beroende av Rysslands välviljan att fortsatt låta kranarna vara öppna. Samtidigt, trots kritik från Ryssland och Iran om Turkiets operationer i Syrien, finns ett tyst medgivande om att Turkiet kan fortsätta och till och med inleda nya operationer i Syrien mot den kurdiska minoriteten.

Även detta sätter Erdoğan i ett beroendeförhållande till Ryssland samtidigt som Irans och Raisis  aktivt stöttar det ryska angreppet mot Ukraina med drönare, missiler och annan militär utrustning. Härmed är det tal om en triad med regeringsledare, som direkt eller indirekt är beroende av varandra och samtidigt stöttar Rysslands krig i Ukraina.

Detta samtidigt som de flesta av Natos medlemmar gör allt de kan för att hindra att Ryssland får övertaget i Ukraina.

I Turkiet är det maktens språk som talar.

Turkiets agerande i förhållande till Ryssland och Iran kan därför mycket väl betraktas som problematiskt och kan knappast anses främja de värden som Nato-alliansen vilar på. Turkiet utgör därmed, med sina täta band till Ryssland och Iran, ett hot mot alliansens sammanhållning.

Klarar inte basala krav

Med ett land som Turkiet, med sina problem att leva upp till basala krav på mänskliga rättigheter och med återkommande fängslanden av politiska motståndare, finns det god grund att titta på vilka länder i Nato som inte lever upp till de grundläggande värderingarna som alliansen ska vila på.

Det måste medges att det finns fler länder i Europa som har problem med detta, men inte grovt nog för att utgöra ett väsentligt brott mot alliansens värderingar. Annorlunda är det med Turkiet som gång gång fått kritik för att inte leva upp till detta – i samband med sina försök att bli en del av EU.

Trots allt har Nato fortsatt nytta av Turkiet som en buffertzon och ett skydd mot hot från Mellanöstern. Turkiet är en viktig partner, så länge landet är med på Natos noter. Men flera gånger har Nato haft problem med sitt enfant terrible.

Ett exempel är Turkiets motstånd mot Natos försvarsplaner för Baltikum och Polen år 2019, när Turkiet hotade med veto. Och under de senaste åren har man kunnat se en stadigt växande tendens från Turkiet till konfrontation med Grekland i Medelhavet.

Dessutom använder Turkiet flyktingströmmarna från Syrien som ett ekonomiskt vapen mot EU.

Och samtidigt har Nato användning för Finland och Sverige som trovärdiga militära alliansmedlemmar mot ett stadigt mer aggressivt Ryssland med stormaktsdrömmar. 

I Turkiets fall har vi att göra med ett land som inte spelar efter traditionella västliga spelregler, där man i demokratisk anda oftast och efter dialog i de allra flesta fall når en enighet. I Turkiet är det maktens språk som talar.

Se över grunderna för medlemskap

En allians där medlemsländerna inte kan enas är en svag allians. Det vet Putin. Därmed riskerar denna oenighet att gå Putins ärenden. Med Turkiets motstånd mot ett finskt och svenskt medlemskap har Turkiet hamnat i en svår situation där man har nytta av Nato och den säkerhet Nato ger mot fortsatt rysk expansion. Det utgör också en balanserande faktor mot Mellanöstern där tidigare vänligt sinnade länder på kort tid kan skifta hållning och alliera sig med nya bundsförvanter.

Den återstående frågan för Nato är av mer grundläggande karaktär. Är alliansens sammanhållande kraft stark nog för att rymma ett barn som inte uppför sig i klassrummet?

Med Turkiets fortsatta motstånd mot finskt och svenskt medlemskap, något som visserligen av många blott betraktas som Erdoğans spel för gallerierna för att visa sig som en stark ledare inför de turkiska väljarna och valet i maj, är tiden kanske kommen för alliansen att överväga om Turkiet inte bör tvingas lämna alliansen. Detta såvida inte landet kan rättas in i ledet.

Uteslutning av ett Nato-land är möjligt om en majoritet i alliansen beslutar det. Detta kräver dock att alla medlemsländer är överens. Det är kanske relevant i det här sammanhanget – när två länder vill in i Nato och med hänsyn till alliansens sammanhållning – att överväga välja att utesluta en medlem.

Med ett land som Turkiet tycks dialog inte vara en farbar väg, även om det vore att föredra.

Om ett fortsatt motstånd mot finskt och svenskt medlemskap är grovt nog för att anses som ett brott mot de gemensamma spelreglerna och värdena som Nato-fördraget utgör är tveksamt. Här är Turkiets Operation Peace Spring eventuellt en bättre kandidat som grund för att besluta om en uteslutning.

Det krävs handling

Sist och slutligen är det medlemmarna som kan besluta om en uteslutning och vad som utgör återkommande och grova brott mot de gemensamma reglerna och värderingarna att det är tillräckligt som grund för ett sådant beslut.

Det är inget tvivel om att handling krävs så att alliansen kan utvidgas. Det är nödvändigt om Nato och dess medlemmar, med gemensamma värderingar och regler, fortsatt ska överleva som värn mot despoter, diktatorer och andra aggressiva regimer. Det vore mycket olyckligt att bryta upp alliansen eller utesluta ett medlemsland, det vore att skicka helt fel signal till Putin. Man något måste göras för att säkra en gemensam grund i en allians, som har säkrat freden i Europa fram till Putins angrepp på Ukraina i februari år 2022.

Kräver det uteslutning av ett land som inte vill följa de gemensamma reglerna och värderingarna, kan det bli nödvändigt för att säkra alliansens överlevnad. Med ett land som Turkiet tycks dialog inte vara en farbar väg, även om det vore att föredra.

Texten är översatt från danska och har publicerats i Altinget.dk.