Analys av 
Sanna Rayman

Med start sommaren 2007 blev Lars Vilks liv ofritt

Lars Vilks hade en skrattspegel som nådde alla skrymslen och vrår. Få har lyckats blixtbelysa så många olika sidor av den offentliga debattens mekanismer som han gjorde.

I förgrunden: konstnären Lars Vilks. I bakgrunden: en dödslista som han var med på. 
I förgrunden: konstnären Lars Vilks. I bakgrunden: en dödslista som han var med på. Foto: Henrik Montgomery/TT
Sanna Rayman

Godmodig. Av alla ord man kan välja mellan för att karaktärisera Lars Vilks är det detta jag fastnar vid. För trots att konstnärsskapet kanske präglades av olika former av provokationer, projekt ämnade att peta någonstans där det blev jobbigt, så var det ständigt med en godmodighet som gjorde det det starka hat som riktades mot honom särskilt obegripligt.

Med start sommaren 2007 blev hans liv ofritt. Det var då hans rondellhundar plockades ner från utställningen på Tälleruds hembygdsgård dagen före vernissagen.

Slumpen i Tällerud

Konstutställningen i Tällerud förresten. Den beskrivs ofta som startskottet, men faktum är att rondellhundarna inte ens var Vilks första version av Muhammedkonst – om det nu är vad genren ska kallas.

Våren 2007 ställde Lars Vilks ut en en teckning i Norge. Den föreställde Muhammed och HC Andersen på studiebesök i Carlsbergsbryggerierna – och var en kommentar till striden kring Jyllandspostens karikatyrer 2006. 

Det fanns, för att uttrycka det milt, en hel del victim blaming i den tidiga Vilksdebatten.

Den avbildningen av profeten väckte noll upprördhet och utställningen pågick fortfarande på Vestfossens Kunstlaboratorium när kalabaliken i Tällerud bröt ut under sommaren.

”Människor underskattar slump och tillfällighet”, sade Vilks om detta när jag hörde honom föreläsa om sina olika konstprojekt 2014.

Godmodig var han även då. ”För mycket”, sade han om domen mot Jihad Janes mordplaner mot honom, som nyss fallit i USA. Själv hade han hoppats att hon skulle få villkorligt. ”Jag har inget behov av att hämnas”, sade han. 

Den onödige Vilks

Att människor underskattar slump och tillfällighet har varit ett återkommande problem i Vilksdebatten. Från dag ett ansågs hans teckningar sinistra och utstuderade, som om hans plan redan från början varit att bli mordhotad och skapa globala demonstrationer. Illvilliga var de, teckningarna. Varför såra? Varför hålla på? Så ”onödigt”! Han gjorde ju allt detta för att provocera! Och nu förväntade han sig polisskydd?

Det fanns, för att uttrycka det milt, en hel del victim blaming i den tidiga Vilksdebatten.

Visst, i formaliastyckena rabblades avståndstagandena från våld och mordhot, i en sorts automatiserad bekännelse till yttrandefriheten. Men påfallande ofta flammade artiklarna upp främst i de passager och stycken där kritiken mot Vilks återfanns. Där fanns hettan.

Frågan om vilken konst som är onödig eller nödvändig ställs vanligen inte i konstdiskussioner. Viljan att avkräva konsten nyttokalkyler brukar i normala fall inte anses särskilt trevlig. Konstnären ska inte avkrävas utfästelser om vari nödvändigheten i tavlan, projektet eller skulpturen ligger. Men, just när det gällde Vilks var påpekanden om onödighet ymnigt förekommande.

Hög frekvens var det även på kommentarer som lät berätta att Vilks rondellhundar höll låg konstnärlig kvalitet, vilket så småningom fick Vilks att utöka kennelklubben med flera varianter, exempelvis där rondellhundar arbetades in i oljor föreställande olika klassiska verk. En sådan olja har jag hemma och det känns särskilt bra just i dag.

Tonen skiftade efter 2015

Efter attacken i Köpenhamn 2015 skiftade tonen allt mer. Stödet för Vilks blev mindre mekaniskt och insikten om att det kanske faktiskt fanns verkliga värden på spel föreföll ha sjunkit in. Häromåret skrev sju ordförande i Publicistklubben, både tidigare och nuvarande, under rubriken ”Hög tid att visa Lars Vilks medmänsklighet”.

Formuleringen om ”hög tid” var svår att läsa utan ett styng. De tyngsta och viktigaste namnen i yttrandefrihetsdebatten fanns ju inte riktigt där med ett tydligt stöd 2007 eller 2010 eller 2013. Då var Vilksdiskussionen en infekterad debatt och ett principiellt stöd då innebar att man riskerade att placera sitt namn i en laguppställning som man möjligen inte identifierade sig med. Därav de formella stöden, pyntade med gliringar och syrligheter. 

En storartad skrattspegel

Sådant behövdes emellertid inte 2020. Debattörerna krävde att Vilks personskydd skulle organiseras så att det medgav att han skulle kunna leva med sin partner. Och visst var det bra med stödet från offentliga personer inom publicistiken. Visst var det bra att de markerade kraftfullt och krävde att samhället skulle använda de resurser som krävs för att skydda en människas möjlighet att använda sin yttrandefrihet och ändå kunna leva sitt liv.

Men det var samtidigt en typ av stöd som kändes lite...tja, samtida? Ett stöd där principen om att det offentliga skulle se till att betala notan liksom föreföll centralare än de yttrandefrihetsprinciper som Lars Vilks under sin livstid kom att bli affischnamn för. 

Allt som sker runtom rondellhundsteckningen är en del av konstverket, brukade Vilks framhålla. Exakt så har det varit.

Lars Vilks hade en skrattspegel som nådde alla skrymslen och vrår. Få har lyckats blixtbelysa så många olika sidor av den offentliga debattens mekanismer som han gjorde. Den insatsen har varit storartad och oundgänglig, slump och tillfällighet eller ej. Jag kommer att sakna hans närvaro i offentligheten mycket.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00