M: Friåret är på gränsen till stötande

DEBATT. Nordmark (S) kan fortfarande inte ge ett enda exempel på hur utvecklingsåret skulle kunna vara lösningen för Sveriges bristyrken. Det finns inga friår, det är alltid någon som betalar, skriver Moderaternas Mats Green. 

Mats Green (M)
Arbetsmarknads- och integrationspolitisk talesperson och 2:e vice ordförande Arbetsmarknadsutskottet

 

Regeringen har inom ramen för januariavtalet mellan S, MP, C och L föreslagit ett återinförande av friåret i omstöpt form, numera kallat utvecklingsår till en årlig kostnad av 1 miljard.

Satsningen har sågats av i stort sett samtliga experter, institut och remissinstanser. I dessa tider med eskalerande gängkriminalitet och otrygghet väljer man att satsa dubbelt så mycket på friåret som på polisen.

Ställda frågor

I regeringens argumentation för utvecklingsåret har man framfört att detta framför allt skulle vara en lösning på rekryteringsproblematiken inom Sveriges bristyrken. Något både vice statsminister Isabella Lövin (MP) och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) fokuserat på.

När Nordmark var i arbetsmarknadsutskottet för någon vecka sedan ställde jag två frågor mot bakgrund av just detta:

1. Varför har förslaget om friår ingen som helst inriktning mot bristyrken mot bakgrund av regeringens påståenden?

2. Hur många, och vilka, utbildningar till bristyrken kan överhuvudtaget genomföras inom tidsutdräkten för utvecklingsåret, det vill säga minst tre och högst tolv månader?

Löser inte bristyrken

Varken Nordmark eller någon av alla hennes närvarande medarbetare kunde då ge ett enda exempel på detta trots att det varit regeringens huvudargument för friåret. Jag valde då att ställa dessa två frågor i en interpellation till Nordmark som debatterades i riksdagen fredagen den 4 oktober.

Trots att man haft all förberedelsetid i världen är det anmärkningsvärt att man fortfarande inte kunde ge ett enda exempel på hur utvecklingsåret skulle kunna vara lösningen för Sveriges bristyrken. Ändå påstår man att detta är själva anledningen till att man lägger fram förslaget till att börja med.

Sista vi behöver

Olof Palme brukade säga att man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Därför kallas utvecklingsår också friår; det handlar om att inte jobba på arbetande kollegors bekostnad.

Det saknas alltså pengar i regeringens budget till att kapa vårdköer, höja polislöner och göra satsningar på skolan, men det finns pengar till ett års ledighet och andra bidragsgivningar. I tider av stigande arbetslöshet är detta det sista Sverige, och de som överhuvudtaget inte har ett jobb att ta ledigt ifrån, behöver.

Kritiska instanser i oändlighet

För att citera LO: "Den aktiva arbetsmarknadspolitiken är i fritt fall. Då är det helt fel att skapa ett system för utbildning som bara riktar sig till dem som redan är väletablerade på arbetsmarknaden. Över 700 000 personer saknar fast jobb, många av dem kvinnor, och de lämnas utanför det här förslaget. Man missar dem som är otryggast på arbetsmarknaden”, säger Therese Guovelin, förste vice ordförande för LO, till tidningen Arbetet.

Fackförbundet TCO och dess medlemmar, under Eva Nordmarks ledarskap dessutom, avfärdade utvecklingsåret: "Det är en alldeles för oflexibel lösning. När vi frågar våra förbundsmedlemmar hur de vill kompetensutveckla sig så svarar de allra flesta att de vill kombinera studier och arbete. Att man studerar och arbetar heltid. Det uppfyller inte det här förslaget” säger TCO:s samhällspolitiske chef Samuel Engblom till Arbetsvärlden. Han tillägger: ”Dessutom är studieledighetslagen redan mer generös när det handlar om rätten att studera”.

Svenskt Näringsliv konstaterar att ”regeringen väljer att återigen satsa stora pengar på att ge dem som redan haft jobb betalt för att vara frånvarande från arbetet. Det är knappast vad svensk arbetsmarknad behöver i dag”. Jag skulle kunna citera kritiska instanser i oändlighet.

Ojämlikhet och orättvisa

Det finns inga friår. Det är alltid någon som betalar. Att pensionärer och löntagare ska betala för att vissa ska vara lediga från jobbet med utvecklingsåret är inte rätt, och det är framför allt inte rättvist.

Utvecklingsåret är en gräddfil för en liten skara personer. När vanliga människor får ta studielån för att utbilda sig och arbeta för att försörja sig får en liten grupp förströ sig på andras bekostnad. Detta är ojämlikhet när den är som värst – och den är skattefinansierad.

Beslutskedja: Trygghet och utveckling i anställningen vad gäller arbetstid och ledighet

24/5
2017
27/3
2018
14/9
2018
31/1
2019
11/10
2019
25/10
2019

Forrige artikel Timbro: Avveckla Svenska institutet Timbro: Avveckla Svenska institutet Næste artikel "Mänskliga rättigheter ska inte bara vara värdeord i en årsredovisning"