LO:s medlemmar får betala priset för penningpolitiken

Riksbanken har beslutat sig för en aggressiv räntehöjning. De skäl man anför är att inflationen är för hög, prisökningarna har spridits bredare än vad som kan förklaras av flaskhalsar och energipriser och att man måste förhindra att de långsiktiga inflationsförväntningarna ökar.

Svårmotiverat höga elpriser

Det stämmer att inflationen är hög, men Riksbanken (och andra centralbanker) saknar verktyg att stävja inflation som beror på höga fraktkostnader, höga världsmarknadspriser på livsmedel och diverse råvaror samt en av Ryssland skapad brist på framför allt naturgas som är nödvändig för Europas el- och värmeproduktion. I rådande situation leder dessutom prissättningen på den europeiska elmarknaden till svårmotiverat höga elpriser i Sverige.

Risken är att räntevapnet skadar ekonomin och ökar arbetslösheten mer än den hjälper mot inflationen.

Hur stora prisökningar som orsakas av för hög efterfrågan är det ingen som vet, men Riksbanken utgår från att det är en betydande del. De senaste tolv månaderna har KPI ökat med nio procent, direkta effekten av prisökningar på el, drivmedel och livsmedel svarade för mer än hälften av inflationen. Till det kommer de indirekta effekterna av att dessa varor ingår som insatsvaror i många andra varor och tjänster som hushållen köper. Vår bedömning är att det bara är en marginell del av inflationen som orsakats av för hög efterfrågan.

Riksbankens viktigaste argument verkar vara det om risken för stigande inflationsförväntningar. Att förväntningarna på ett och två års sikt stiger när utfallet för det senaste året uppgår till nio procent är inte märkligt. Vad som möjligen är förvånande är att förväntningarna på fem års sikt fortfarande ligger på drygt två procent. Om antagandet att inflationsförväntningarna är avgörande för den framtida inflationen är korrekt, vilket förvisso är långt ifrån säkert, så ser det med andra ord bra ut. Men Riksbanken är proaktiva och uppvisar stor beslutsamhet.

”Viktigt med motåtgärder”

Deras aggressiva penningpolitik motiveras med tveksamma argument men den leder till en skadlig åtstramning av ekonomin och därtill högre arbetslöshet. En hög inflation är ett reellt bekymmer för alla, särskilt för hushåll med små marginaler. Priset för denna penningpolitik betalas i stor utsträckning av LO-förbundens medlemmar, med mindre marginaler i sin ekonomi och med större risk att drabbas av arbetslöshet. Därför är det förstås viktigt med motåtgärder.

Risken är att räntevapnet skadar ekonomin och ökar arbetslösheten mer än den hjälper mot inflationen. Vad som däremot skulle ha en mer kännbar effekt är mer direkta åtgärder mot de höga energipriserna. Det skulle också minska risken att omställningen mot ökad elektrifiering fördröjs. Detta ligger naturligtvis utanför Riksbankens mandat, här behövs politiska åtgärder.

Stimulera ekonomin

Riksbankens (och de stora centralbankernas) agerande är särskilt allvarligt när världsekonomin är på väg in i en lågkonjunktur. Löntagarnas inkomster ökar betydligt långsammare än priserna vilket leder till kraftigt försvagad köpkraft. Samtidigt har svag kinesisk tillväxt drabbat den europeiska exporten kraftigt. Ekonomierna i Europa, och därmed också Sverige, riskerar att krympa det närmaste året. I det läget behöver den ekonomiska politiken läggas om i en stimulerande riktning.

Riksbankens råd för finanspolitikens utformning är därför illavarslande. Man konstaterar att ”Om stödåtgärder leder till högre efterfrågan i ekonomin kan penningpolitiken på kort sikt behöva bli något stramare”. Det väcker frågan om vem som ska ha det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken?

Regeringen och riksdagen måste i val ta ansvaret för den ekonomiska politiken och vad den leder till i termer av bland annat tillväxt, sysselsättning och arbetslöshet. Det måste vara den politiska nivån som har det övergripande ansvaret.