Liberalerna famlar och KD har tappat sin själ

Att vara ett litet parti i regeringsställning är en konstform. Det handlar om att kompromissa med andra partier samtidigt som man måste hålla sig relevant, konsekvent, synlig och tydlig i sin politik. Men det gör varken Liberalerna eller Kristdemokraterna just nu, vilket syns på partiernas katastrofala väljarstöd. Det är svårt att avgöra vad som är värst: att som Liberalerna famla i blindo, eller som Kristdemokraterna ha valt fel väg och tappat sin själ.

 Vem partiet vill eller tror sig kunna tala till är oklart. Vad partiet vill säga, likaså.

Snart ska Liberalerna välja en ny partiledare. Nomineringstiden är över, men några svar på vad det nya ledarskapet faktiskt ska innebära finns inte och därmed inte heller en tydlig partiledarprofil. Inför partiledarbytet står Liberalernas riksorganisation utan resurser, utan riktning, med svaga analyser och en politik som det varken finns tid eller pengar att ompaketera eller omförhandla. Vem partiet vill eller tror sig kunna tala till är oklart. Vad partiet vill säga, likaså.

Ett försök till riktning gjordes med Vision Selma, ett nyligen framtaget strategiarbete som skulle ge partiet förankring och en långsiktig idé om framtiden. Men visionen har redan tappat ägare. Partisekreteraren som drev projektet har lämnat. Likaså dåvarande kanslichefen och kommunikationschefen i riksorganisationen och snart alltså även partiledaren, bland flera.

Ett ständigt sjunkande skepp

Det är ett skrämmande vakuum som tornar upp sig för ett parti som ständigt befinner sig under riksdagsspärren och i krishantering. Att aldrig kunna planera, bara hantera. Det är som att Liberalerna sitter i ett ständigt sjunkande skepp, där några öser vatten, andra försöker styra, kapten efter kapten ger upp, några får gå på plankan och andra har redan hoppat i livbåtarna.

Samtidigt har Kristdemokraterna gjort ett tydligt vägval, men valt fel. De har hoppat på fel färja och fortsatt mot horisonten utan att se sig om. Genom att placera Ebba Busch som energi- och näringsminister lämnade partiet sin viktigaste politiska plattform bakom sig, nämligen rollen som socialt och värderingsstyrt samvete i svensk borgerlig politik. Det blev viktigare att synas på tech-arenor än att stå med folket i vårdköerna. Viktigare att jubla över sänkt dieselpris än att tala om en social infrastruktur som faller isär.

Det är anmärkningsvärt att både Liberalerna och Kristdemokraterna valde att inte sätta sina partiledare på de klassiska statsrådsposterna. För Liberalernas del innebar det att Johan Pehrson, trots valrörelsens fokus på skolan, inte blev utbildningsminister. När man väl insåg missen försökte man rätta till det, men skadan var redan skedd. Symbolvärdet var bortslarvat.

Än slarvigare är KD:s vägval

Men än slarvigare är Kristdemokraternas vägval. Ebba Busch valde bort socialministerposten, ett område där Kristdemokraterna byggt både sin politik och sin identitet, för att i stället bli energi- och näringsminister med energifrågor som främsta profil. Det kan vara en personlig ambition, men för partiet är det en strategisk kapitulation. För Kristdemokraterna är det Ebba Busch är. Kristdemokraterna hade chansen att ta ansvar för och bära mjuka frågor i en regering där nästan allt annat är hårt.

Så vad borde göras? Paradoxalt nog tycks respektive partis framtid speglas i det andra partiets problem: Liberalerna behöver mer fart, mod och riktning medan Kristdemokraterna behöver ta ett omtag och ett steg tillbaka.

Ebba Busch borde överväga att kliva tillbaka

Liberalerna måste identifiera sina väljare, våga välja väg och formulera ett offensivt, framåtblickande och ideologiskt tydligt projekt, samt ge den nya partiledaren förutsättningar att driva det med självförtroende och kraft.

Kristdemokraterna måste däremot sakta in, ompröva sin kurs och hitta sin själ igen. Ebba Busch borde överväga att kliva tillbaka, eller åtminstone ta plats som socialminister för att återupprätta partiets roll som borgerlighetens värderingsdrivna omsorgs- och familjeparti.