Kristerssons klimatpolitik är prokrastrinering

“Nu får vi ordning på klimatet” löd valaffischens budskap, prydd med Ulf Kristersson iklädd jaktkläder. Den ”gröna högern” sades vara alternativet till miljöpartistisk politik. Men alternativet visade sig vara politikprokrastinering.

Sveriges nya regering menar att klimatet är en av tre prioriterade frågor under EU-ordförandeskapet. Det förvirrar våra europeiska vänner eftersom Sveriges nya regering har kastat av sig ledartröjan och i stället driver en antimiljöpartistisk politik som ökar utsläppen. Reformerna lyser med sin frånvaro.

Besluten skjuts på framtiden

Politik handlar om prioriteringar och det får man ha respekt för. Men Kristerssons undermåliga klimatpolitik är prokrastinering i dess renaste form. Regeringen skjuter systematiskt upp nödvändiga beslut som krävs för att nå klimatmålen likt ett försenat tandläkarbesök. Under min studietid har jag bemästrat prokrastineringskonsten så jag känner igen den när jag ser den.

Problemet är nämligen att regeringens politik ökar Sveriges utsläpp med 10 procent trots att vi har ett mål om nettonollutsläpp om 22 år. För att ge lite perspektiv så hade den första Harry Potter-filmen premiär för 22 år sedan. Om 17 år kan företag inte längre köpa utsläppsrätter från EU. För 17 år sedan startade Bonde söker fru. Om 11 år ger EU inte längre ut gratis utsläppsrätter till industrin. För 11 år sedan avgick Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna.

Det är inte i en avlägsen framtid som utsläppen måste ner till noll, ändå agerar regeringen som att det är på det viset. Om politiken inte ger rätt förutsättningar för en effektiv samhällsomställning blir det dyrt för företag och hushåll. Då väntar saftiga böter från EU. Dessutom riskerar vi att bryta mot vår egen klimatlag från 2018.

Vi har tre alternativ. Det första är att bryta mot både svensk och europeisk lagstiftning. Nu är jag inte utbildad jurist men jag har ändå lyckats snappa upp att man blir straffad om man bryter mot lagen. En princip som högerregeringen högaktar.

Vem ska betala?

Men varifrån ska pengarna komma för att betala EU-boten?

Sverigedemokraten Martin Kinnunen menade så sent som i december att Tidöavtalet öppnar upp för att svenska skattebetalare ska betala boten för att överge klimatmålen och därmed bryta mot lagen. Högerväljarna har hittills fått dyrare snus, öl och drivmedel med Kristersson-regeringen vid rodret, ska de också ta notan för Tidölagets ansvarslöshet?

Det andra alternativet är att fortsätta skjuta upp omställningen tills nästa generations politiker tvingas städa upp efter den nuvarande regeringens misstag. Om det prokrastineras in i det sista blir chocken och notan hög för skattebetalarna.

Det sista alternativet är att Kristersson omedelbart slutar att prokrastinera och lyssnar till den samlade klimatforskningen samt sin tidigare partikollega (och senare kristdemokraten) Anders Wijkman: ”Den nödvändiga omställningen måste bestå av en övergång till grön teknik, i kombination med en omprövning av våra konsumtions­mönster”.

Var är reformerna?

Om vi inte får ”ordning på klimatet” spelar inte kortsiktig, visionslös politik som elprisstöd, visitationszoner eller kärnkraftssubventioner någon roll. Då blir det EU som får ordning på Sverige.

Prokrastinering kan kännas överkomligt till en början, men när ilningarna till slut blir oumbärliga bokar de flesta tandläkarbesöket. Den ”gröna högerns” gröna reformer syns fortfarande inte till. För klimatets, skattebetalarnas och nästa generations skull hoppas vi i Gröna Studenter att de kommer.