Kan nästa förbundskansler släppa lös Europa?

Kommer Merz att bli den kansler som kan rycka Tyskland och därmed EU ur den ekonomiska tvångströjan och släppa lös ett engagemang för tillväxt och ett gemensamt försvar? Eller kommer han också att fångas i en förlamad koalition som under tryck från extremhögern kommer tvingas kapitulera i Bryssel?

– Europa leds inte längre av en fransk-tysk motor. Men Europa behöver skydd och stora förändringar, och det behövs att Tyskland driver på, säger Constanze Stelzenmüller, chef för Center on the United States and Europe vid den amerikanska tankesmedjan Brookings i Washington.

– Nästa tyska förbundskansler har en nyckelroll i att skydda det europeiska projektet – mot rysk aggression, kinesisk dominans och, tyvärr, också mot ett alltmer fientligt USA. Detta kommer inte att vara möjligt utan att återuppliva den europeiska och tyska konkurrenskraften och solidariteten, säger hon och tillägger lakoniskt:

– Lycka till med det.

Problemen står i kö och väntar

Liksom Constanze Stelzenmüller pekar andra experter och diplomater som Altinget talat med på ett enormt behov av ledarskap. Att någon tar ansvar för att hitta sin väg genom den geopolitiska storm som Putin och Trump har försatt Europa i. Frankrike är djupt skuldsatt och politiskt splittrat, så det måste vara från Tyskland – världens tredje största ekonomi – som det ledarskapet kommer efter valet på söndag, säger de.

Men de delar också en gnagande tveksamhet till om Tysklands nästa regering kommer att kunna möta det behovet.

– Problemen står i kö och väntar på lösningar efter det tyska valet. Men kommer dessa lösningar att fungera i verkligheten? Vi får se, säger en högt uppsatt diplomat från ett av de medelstora medlemsländerna.

Den tyske ekonomen Fabian Zuleeg, chef för tankesmedjan European Policy Centre (EPC) i Bryssel, förutspår svåra utmaningar för en ny tysk regering.

– EU behöver att Tyskland tar täten igen och visar beslutanderätt. Det behövs nytänkande och nya allianser. Men det blir särskilt svårt i förhållande till det stora behovet av finansiering, säger han.

– Det nationella politiska läget är svårt. Det kan bli svårt att bilda en tysk regering med ett ambitiöst program, säger Zuleeg.

Mycket beror på det exakta valresultatet på söndag.

Merz satsar på SPD eller de gröna

Vid en första anblick verkar det inte råda någon tvekan om att Friedrich Merz och hans konservativa kristdemokrater i CDU och det bayerska systerpartiet CSU kommer att vinna valet. Alla opinionsundersökningar har länge förutspått att de kommer att få omkring 30 procent av rösterna, vilket är långt mer än något av de andra partierna.

När Merz fortfarande kommer att svettas på söndag kväll handlar det om hur alla andra röster faller. Det kommer att avgöra om han kan bilda en effektiv koalition tillsammans med bara ett annat parti – och om hans regering kommer att kunna samla ett tillräckligt brett stöd i förbundsdagen för att lansera verkligt ambitiösa reformer och investeringar.

Valresultatet väntas präglas av starka framgångar för Alice Weidels EU-skeptiska högerparti AfD, som vill stänga gränserna, stoppa invandringen och ompröva stödet till Ukraina. Men även om AfD når de förväntade 20-21 procenten och därmed blir tvåa i valet har Friedrich Merz och alla andra uteslutit ett regeringssamarbete med dem.

Merz har tydligt sagt att han vill ha en koalition med antingen den avgående förbundskanslern Olaf Scholz och hans socialdemokrater i SPD, eller också med De gröna. De två ser ut att sluta på tredje och fjärde plats i valet med 16 respektive 13 procent av rösterna.

Men det finns också tre små partier som vart och ett ligger precis runt spärren på fem procent: liberala FDP, socialistiska Die Linke och så det nya, vänsternationalistiska partiet Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW). Den ideala situationen för CDU vore om ingen av de tre kom in i förbundsdagen. I så fall kommer mandaten att fördelas mellan de andra partierna, vilket sannolikt kommer att göra det möjligt att få en tvåpartiregering i antingen röd eller grön riktning.

Den ekonomiska tvångströjan

Om ett eller flera av de små partierna väljs in i förbundsdagen är det mindre troligt att CDU kan skapa en majoritet med ett enda annat parti. I så fall kan Friedrich Merz tvingas skapa en ny trepartikoalition med både SPD och De gröna, som riskerar lika mycket intern oenighet och förlamning som sin föregångare.

Det finns också ett annat skäl till att Merz måste hoppas på så få partier som möjligt i förbundsdagen: Det ökar hans chanser att kunna hitta den två tredjedels majoritet som krävs för att ändra Tysklands grundlag. Och det kan vara nödvändigt.

Den stora frågan efter valet blir om den nye förbundskanslern kommer att ta initiativ till att justera den ”skuldbroms” som varit tabu i tysk politik i 15 år, och som hållit Tyskland tillbaka från stora offentliga satsningar – både nationellt och via EU.

Skuldbromsen skrevs in i den tyska konstitutionen på order av CDU:s tidigare förbundskansler Angela Merkel, och den begränsar mycket kraftigt risken för offentliga underskott och skulder. Både SPD och De gröna anser nu att regeln bör ändras. Frågan är om Friedrich Merz också är redo för det, och om de tre partierna tillsammans kan samla den majoritet som krävs för att ändra konstitutionen.

– Än så länge har det inte funnits någon konsensus om att lossa på den ekonomiska tvångströja som skuldbromsen utgör, säger Sander Tordoir, chefsekonom vid tankesmedjan Centre for European Reform (CER) i London.

– Det har hämmat både Tysklands och EU:s möjligheter att göra tillväxtskapande investeringar. Det finns ett behov av en ny modell, säger han.

Draghi: "Gör något!"

Sander Tordoir påpekar att Tyskland i dag behöver investera sig ur krisen mycket mer än vad som var fallet när Merkel införde skuldbromsen. Kina pressar tyskarna på den globala marknaden, och det finns ett behov av investeringar i digitalisering, infrastruktur, industriell utveckling och försvar.

Den tidigare blomstrande tyska ekonomin har nu gått in i en lågkonjunktur med fallande BNP två år i rad. Enligt Tordoir och andra ekonomer beror detta inte minst på bristen på modernisering, reformer och offentliga investeringar i industrin.

– Det behövs en europeisk industripolitik med stora gemensamma satsningar, och den nya tyska regeringen bör inse att vägen tillbaka till tillväxt går via EU, säger han.

CER-ekonomen pekar på den stora rapport om europeisk konkurrenskraft som den italienske statsmannen och toppekonomen Mario Draghi presenterade i höstas med förslag på enorma satsningar, bland annat genom gemensamma lån. Än så länge har det lett till mycket snack, men inte så mycket mer.

– Så länge Tyskland inte är aktivt kommer ingenting att hända, säger Sander Tordoir.

I veckan höll Draghi – tidigare chef för den italienska regeringen och tidigare chef för Europeiska centralbanken – ett tal där han gav utlopp för sin frustration över detsamma.

– Man kan inte hålla på att säga nej till allt, sade den annars tystlåtne italienaren och vände sig till europeiska politiker och regeringar, men förmodligen inte minst till Berlin:

– När du frågar mig vad som är bäst att göra just nu säger jag: Jag har ingen aning, men gör något!

Det danska ordförandeskapets utmaning

Mario Draghis frustrerade utbrott visar kanske bättre än något annat hur desperat EU behöver Tysklands ledarskap och vilja att investera för sig själv och för resten av Europa.

Det finns därför mycket stora förhoppningar om nya tyska åtgärder efter valet på söndag, både i Bryssel och i de nordiska huvudstäderna.

I skuggan av Putins hot och samtidigt som det transatlantiska grundvalet skakas av Trump varje dag har Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) och hennes regering just aviserat ännu fler nya miljardsatsningar på Danmarks försvar.

Men den riktigt stora satsningen på att försvara kontinenten och chockstarta Europas ekonomi och industri kommer bara när och om Tyskland trycker på startknappen.

Den danska regeringen måste hålla andan i hopp om en ny stark regering i Berlin. För Ukrainas skull, för Europas och Danmarks egen säkerhet. Och också av den mycket speciella anledningen att Danmark tar över ordförandeskapet i EU i sommar.

Om några månader kommer viktiga alleuropeiska förslag om försvar, energi, industri, invandring och den framtida EU-budgeten att landa på danskarnas bord under det kanske viktigaste danska ordförandeskapet sedan antagandet av östutvidgningen 2002.

Om Tyskland är inblandat kan det stora språnget komma. Annars inte.

Artikeln är översatt och omarbetad från Altinget.dk.