Analys av 
Sanna Rayman

I vilka andra skarpa lägen skulle Erdogan sinka Nato?

Känslan av den svensk-turkiska pressträffen häromdagen var inte ett respektfullt möte och dialog mellan två statsmän, utan snarare att Kristersson var där för att förödmjuka sig själv. Och en kliande fråga växer i bakhuvudet: Vad säger den här processen om Nato?

Det var mungiporna ner på Turkiets president under toppmötet i Ankara. 
Det var mungiporna ner på Turkiets president under toppmötet i Ankara.  Foto: Henrik Montgomery/TT
Sanna Rayman

Vårt Nato-öde beseglades när Putin angrep Ukraina – och lika mycket när han började varna Sverige för att gå med i Nato. I samma stund blev det i stort sett nödvändigt för Sverige att markera genom att göra just detta: gå med.

Lika glada som de borgerliga partier som länge velat ansluta sig till Nato blev över Socialdemokraternas historiska fotbyte, lika oroliga är de säkert nu.

Det är en sällsam gåva för en moderat statsminister att få tillträda under en mandatperiod då ett av uppdragen kommer att vara att föra Sverige in i Nato. Tanken på att processen skulle kunna haverera, på grund av en Natomedlems halsstarrighet och intresse för att använda processen för sina politiska syften, måste tära på nerverna.

Plågsam pressträff 

Såväl S-regeringen som den nyss tillträdda M-KD-L-diton har fått krusa för Turkiets president Erdogan. Att se klipp från statsminister Ulf Kristerssons pressträff med den turkiske presidenten i veckan är, det måste erkännas, plågsamt.

Beredvilligt lovar och försäkrar Kristersson all förståelse och all samarbetsvillighet han kan uppbåda. När det ska skakas hand framför kamerorna ler han brett, medan Erdogans mungipor pekar demonstrativt och trumpet nedåt. Ingen ska tro att han är ett spår nöjdare. Den turkiske presidenten passar dessutom på att nämna namn på vem han önskar utlämnad, vid stående pressträff. 

Inte ett respektfullt möte

Känslan är inte två statsmän som har ett gemensamt respektfullt möte och dialog, snarare har man intrycket att hela upplägget är att den ene (Kristersson) är där för att förödmjuka sig själv, i hopp om att slutligen släppas in i värmen.

När allt är över låter Turkiet hälsa att det här på sin höjd var ett steg i rätt riktning, samt att många steg återstår. Än är det inte nog, tycker Erdogan, som uppenbarligen gärna vill ha fler liknande möten med en självutplånande Kristersson.

Samtidigt har Ungerns premiärminister Viktor Orbáns stabschef Gergely Gulyas flaggat för att ett godkännande väntas från det ungerska parlamentet senast den 7 december, vilket gör att Turkiet är det enda kvarvarande hindret. 

Vad som pågår bakom kulisserna är svårt att veta. Kanhända har man uppifrån i Natosfären förklarat för Sverige att det här nog är det enklaste sättet? Att man måste svälja det bittra pillret först och stryka Erdogan medhårs, men att det är värt priset? Kan så vara.

Väcker frågor om Nato

Men en besvärligt kliande fråga återkommer med tilltagande ljudstyrka i bakhuvudet: Vad säger den här processen om Nato? Även för en inbiten Natoförespråkare måste väl den här situationen väcka frågor om hur försvarsalliansen kommer att fungera i skarpt läge? Turkiet agerar som ett ensamt vetoland i den allians man ingår i – och håller samtidigt lite egna förhandlingar med Ryssland.

Vilka andra tänkbara scenarier finns det där Erdogan plötsligt sätter klackarna i backen? I vilka andra – skarpa? – lägen kan han sinka och sätta krokben för organisationens funktionalitet och pålitlighet?

Mycket kan man kalla det som pågår mellan Sverige och Turkiet just nu, men något styrkebevis för Nato som harmonisk och välfungerande allians är det inte.

Bilateral parningsdans

Sverige och Finland har ansökt om medlemskap i försvarsalliansen Nato, inte om president Erdogans hand i äktenskap. Är det då så orimligt att tänka att bollen, åtminstone i huvudsak, borde ligga hos Nato? Att frågan om inträde borde redas ut främst mellan å ena sidan de övriga medlemsstater som önskar se Sverige som medlem och å den andra Turkiet, som av allt att döma använder frågan för inrikespolitiska syften (och möjligen annat?). Hur blev detta en rent bilateral parningsdans?

Att Erdogan mäktar knuffa svenska statsministrar framför sig vet vi. Men den jobbiga följdfrågan här är: Har han samma förmåga om det är övriga Nato som är motparten?

Nämnda personer

Ulf Kristersson

Statsminister (M), partiledare Moderaterna
Ekonom (Uppsala uni., 1988)

E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget