Handel räcker inte om Afrika verkligen ska resa sig ur fattigdom

Nyligen presenterades årets utrikesdeklaration och återigen stod handeln i centrum, särskilt när det gäller utvecklingssamarbetet med Afrika. Övertygelsen om att marknadens krafter ska driva välstånd märks tydligt, där projekt har fasats ut och antalet samarbetsländer reducerats. Det är också en tydlig omprioritering i det fortsatta biståndet: insatserna ska i större utsträckning bidra till att bygga institutioner som skapar förutsättningar för handel och marknadsekonomi.

Stärk arbetstagarnas villkor i Afrika

När USA, Sverige och andra viktiga länder drar sig tillbaka får andra aktörer som Ryssland och Kina snabbt ett allt större inflytande, vilket försvårar en demokratisk utveckling och främjandet av mänskliga rättigheter. I det läget spelar det roll vilken sorts utvecklingssamarbete Sverige väljer att stödja. Handel kan vara en motor, men utan förståelse för andra viktiga samhällsfrågor som arbetslivets villkor riskerar den att gå på tomgång.

Om Sverige vill vara en trovärdig och långsiktig partner i Afrika måste handel gå hand i hand med krav på anständiga arbetsvillkor

Att förlita sig på investeringar utan att samtidigt stärka arbetsvillkoren och samverkan mellan arbetsmarknadens parter innebär att man bortser från vad som skapar långsiktigt hållbara samhällen. Resultatet riskerar att bli ökad ojämlikhet, konflikter och en mer instabil situation även för företag. Det gynnar varken afrikanska länder, eller de svenska intressen som regeringen så starkt värnar.

Afrika kan lära av partsmodellen

Union to union arbetar sedan decennier med fackliga organisationer i flera afrikanska länder. Afrika har världens yngsta och snabbast växande arbetskraft, men arbetsmarknaderna är ofta informella och otrygga. Men genom långsiktigt arbete tillsammans med fackliga organisationer har vi sett klara förbättringar. Exempelvis i Sydafrika har fackligt samarbete med internationella företag inom exporterande vinindustrin bidragit till bättre löner, säkrare arbetsmiljö och större inflytande för arbetstagare på vingårdar. Det visar att det går att kombinera handel och investeringar med bättre arbetsvillkor, men det sker inte av sig självt.

Den svenska partsmodellen är i det perspektivet ett av våra starkaste bidrag till global utveckling, den visar att konkurrenskraft och starka fackliga organisationer hör ihop.

Vårt grannland Danmark har redan valt att sätta social dialog och arbetstagares rättigheter i centrum för sitt internationella arbete. De betonar att investeringar, handel och näringslivssamarbete bara ger långsiktig utveckling om de stärker lokala arbetsmarknadsinstitutioner och ger arbetstagare verkligt inflytande och skydd. Det är ett tydligt ställningstagande som Sveriges regering borde ta efter. Varför inte börja med den nya strategin för Afrika?

Ställ krav på fackligt inflytande

Här kan regeringen ta ansvar genom att:

• inkludera ett tydligt och mätbart mål om att bidra till anständiga arbetsvillkor, i linje med ILO:s Decent Work-agenda
• koppla krav på due diligence till verkligt fackligt inflytande, både lokalt och nationellt, så att de som arbetar närmast riskerna också får möjlighet att påverka
• verka för att stärka regionala strukturer för dialog mellan arbetsmarknadens parter
• säkerställa samstämmighet mellan bistånd, handel och näringsliv genom att integrera arbetstagares rättigheter i alla relevanta insatser.

Om Sverige vill vara en trovärdig och långsiktig partner i Afrika måste handel gå hand i hand med krav på anständiga arbetsvillkor. Först då kan regeringens mål om att effektivt främja Afrikas resa ur fattigdom bli verklighet.