Hallå där Caroline Owman – ”Museet är inte så neutralt som man tänker”

Museerna har svårt att spegla dagens klimatsituation, eftersom deras grundtankar är hämtade ur modernitetens världsbild, där människan och dåtiden står i centrum. Det menar forskaren Caroline Owman, vars nyss försvarade avhandling utforskar möjliga utvägar ur denna låsning.

Caroline Owman menar att många museer hämmas av tankar från förra sekelskiftet.
Caroline Owman menar att många museer hämmas av tankar från förra sekelskiftet. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Axel Hyttnäs Telin

Du söker bättre sätt att spegla samtiden på museerna, på vilka sätt misslyckas museerna med att spegla samtiden?

Caroline Owman är doktorand i museologi vid Umeå universitet. 
Caroline Owman är doktorand i museologi vid Umeå universitet.  Foto: Evelina Liliequist

– När man säger att museer ska spegla samtiden så menar man ofta människor i samtiden, men samtiden innehåller så mycket mer än bara människan. Allt levande och allt materiellt omkring oss ingår också i den.

– Museerna hämmas också av dåtida ideologier. De kom till runt förra sekelskiftet, då man hade vissa idéer om nationalism. Museet är inte en så neutral kommunikationskanal som man kanske tänker. Man tänker att man går dit med familjer och att det är statligt finansierat, men det är inte en neutral plats. Det finns en massa ideologiska och politiska motiv inbyggda i själva museet. British Museum visar att museerna har varit en del av kolonialismen, och i Sverige finns samiska och romska skallar och skelett utställda.

Varför är det problematiskt att museer har ett människocentrerat perspektiv, när de ändå skapas för att bilda oss människor?

Kanske måste vi sätta vattnet i centrum, i stället för människan.

– Det är helt rätt, det är museernas uppdrag och man kan inte se saker ur andra varelsers ögon, eftersom vi är människor. Om vi liknar det med androcentrismen så kan en man inte se världen ur en kvinnas perspektiv, men man kan vara medveten om att detta är mitt perspektiv som man och vara ödmjuk inför att en kvinnas perspektiv är intressant, även om man inte kan förstå helt och fullt. På samma sätt tar jag människans perspektiv – jag vet inte hur andra, ickemänskliga djur uppfattar världen, men de ingår i den.

– Jag tar upp silverfisken i min avhandling, den är också en del av museet. Den äter boksamlingar och konstverk, den trivs jättebra i samlingarna som ligger i mörker, det är stilla, ingen stör – en optimal miljö. På museet jobbar man med att utrota dem, det dödandet är väldigt antropocentriskt.

Om museerna inte är bra på att berätta om klimatkrisen, är det inte bättre att andra aktörer, inom exempelvis civilsamhället, gör det?

– Klimatfrågan är något som alla måste förhålla sig till. I en artikel säger författaren Margaret Atwood ”It’s not climate change, it’s everything change” – så genomgripande är förändringarna vi står inför. Jag ser helst att alla måste diskutera och förstå de vinklarna. Museerna har absolut en roll att spela där, om än kanske lite nyanserad.

Finns det något att utvinna ur dina rön, när det gäller politikens styrning av landets museer?

– Man måste tänka på det som en resurshushållningsfråga. I museet och liknande verksamheter behöver man faktiskt inte gå över ån efter vatten, det finns redan mängder av intressanta perspektiv och mängder av bra kunskap för att kunna diskutera klimatfrågan. Men då måste man våga utmana sig själv – framför allt vad gäller det antropocentriska perspektivet.

– Museiekologier är ett bra begrepp, i att allt är sammanlänkat. Hur vi än gör är vi kopplade, i närmiljön, luften vi andas. Vi är inte enskilda människor som går ut i miljön för att sen gå hem igen. Vi står i ständig påverkan.

Hur gör vi för att göra klimatkrisen mer begriplig?

– Kanske måste vi sätta vattnet i centrum, i stället för människan. Det skulle ge en massa spännande saker att utforska. En vän till mig jämförde det med tiden man trodde att Gud hade skapat jorden och att den var i centrum. Kloka astrologer insåg att solen är i centrum och att planeterna cirklar runt solen. Plötsligt blev saker och ting väldigt logiskt begripliga. Man fattade varför stjärnorna och planeterna stod som de stod.

– På samma sätt tänker jag att klimat- och miljöfrågan blir mer förståelig om vi inte står i centrum. Då kanske vi förstår saker som verkar helt ologiska nu. Varför sker dessa bränder och översvämningar? Varför regnar det så mycket? Om vi provar att se helheten kan vi bli klokare och där menar jag att antropocentrismen kan vara ett stort problem.


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget