Forssell (L): Kärnbränsleförvaret – vad grunnar Lövin på?

Joar Forssell (L)
Riksdagsledamot och energipolitisk talesperson

På Isabella Lövins (MP) skrivbord ligger ett papper som verkar vålla ministern en viss huvudvärk. Svensk kärnbränslehantering har ansökt om tillstånd att bygga ett förvar för använt kärnbränsle i Östhammars kommun. Lövin har länge kunnat ducka frågan, men sedan kommunfullmäktige godkände placeringen i oktober förra året står regeringen på tur att agera.

En lång historia

Frågan om kärnbränsleförvaret är inte ny. Regeringen inledde processen 1973 genom att tillsätta en statlig utredning. Ansvaret lämnades över till kärnkraftsbranschen 1976 och metoden valdes 1983.

Sedan 1986 godkänner regeringen återkommande forskningen och utvecklingen kring metoden bränslet. Regeringen har gång på gång haft möjlighet att korrigera inriktningen. Regeringen godkände senast i december 2020 det fortsatta arbetet.

Citatet från statsrådet antyder att det i stället är så att regeringens egen kompetens inom området är så pass mycket djupare än den vid expertmyndigheterna att det motiverar att regeringen gör en egen granskning av ansökan.

Joar Forssell (L)
Riksdagsledamot och energipolitisk talesperson

Både Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och Mark- och miljödomstolen har lämnat sina yttranden i frågan. SSM tillstyrkte efter sju års granskning ansökan i januari 2018. Myndigheten anser därmed att Svensk kärnbränslehantering har förutsättningar att bygga ett strålsäkert förvar. Innan förvaret så kan tas i drift behöver SSM åter ge sitt godkännande, först till provdriften och senare till den ordinarie driften.

Mark- och miljödomstolen kom också med sitt yttrande i januari 2018. Man efterfrågade en komplettering och lämnade över ärendet till regeringen. Kompletteringen granskades av Strålsäkerhetsmyndigheten och godkändes.

I Östhammar inleddes den demokratiska processen 1995 och gick i mål den 13 oktober 2020 när kommunfullmäktige beslutade tillstyrka kärnbränsleförvaret.

Vad som skett

• Strålsäkerhetsfrågorna är hanterade av SSM.
• Miljöfrågorna är hanterade av Mark- och miljödomstolen och genom kompletteringen.
• De lokala frågorna är hanterade i den mest gedigna demokratiska process Sverige har skådat.
• Samråd har hållits med grannländerna enligt Esbokonventionen, där det har kunnat konstateras att ingen gränsöverskridande miljöpåverkan kommer att uppstå.
• Regeringen har arbetat med frågan i 47 år.

Trots det menade Lövin i höstas att: ”Innan besluten kan tas behöver regeringen göra en noggrann bedömning. Samtliga delar som ingår i det sammanhängande systemet, liksom systemet som helhet, behöver granskas ingående. Regeringen måste vara övertygad om att hela systemet är säkert och håller i hundra tusen år.”

För den som har mindre insyn i ärendet än statsrådet är det lätt att få intrycket att det är just denna granskning Strålsäkerhetsmyndigheten, Mark- och miljödomstolen, Naturvårdsverket och den grupp internationella experter som bistått SSM har sysslat med sedan ansökan lämnades in för tio år sedan.

Har de missat något?

För att förstå vad det är regeringen grunnar på har jag ställt en interpellation till Lövin som hon kommer att bevara i riksdagen i dag. Det vi alla undrar är:

Vad är det regeringen nu granskar? Finns det något expertmyndigheterna eller domstolen har missat som regeringen behöver ta tag i? Om det är så, varför skickas i så fall inte ärendet tillbaka till de instanser som besitter expertisen?

Har regeringen djupare kompetens?

Citatet från statsrådet ovan antyder att det i stället är så att regeringens egen kompetens inom området är så pass mycket djupare än den vid expertmyndigheterna att det motiverar att regeringen gör en egen granskning av ansökan. Jag frågar därför också om statsrådet anser att expertmyndigheterna och domstolen har gjort ett gediget arbete, eller om arbetet nu görs om vid departementet? Vilket är i så fall skälet till det?

Jag ser fram emot att få veta varför beslutet dröjer.