Forskare: Mer behövs om industrin ska nå nollutsläpp till 2045

Trots stor vilja att minska klimatpåverkan fortsätter de globala utsläppen av växthusgaser att öka. En skarp kursändring krävs om vi ska nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2 grader och helst under 1,5 grader.

Detsamma gäller för Sverige. Enligt den senaste statistiken minskar inte de nationella utsläppen. För att Sverige skall nå målet att år 2045 inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser behövs nu omfattande och snabba förändringar inom alla samhällssektorer.

Samma nivå som 1990

Varje sektor har unika förutsättningar och problem. Processindustrin har särskilda utmaningar. Industrin står i Sverige för drygt 30 procent av de fossila utsläppen, varav framställning av järn och stål, cement, raffinaderiprodukter och kemikalier orsakar den största delen.

De senaste decennierna har olika åtgärder genomförts för att minska utsläppen, men med undantag av pappers- och massaindustrin ligger de i stort sett kvar på samma nivå som 1990. För att nå nollutsläpp krävs nu en helt annan utveckling – mycket kraftiga utsläppsminskningar måste ske på kort tid.

Risk för investerare

De senaste decennierna har olika åtgärder genomförts för att minska utsläppen, men med undantag av pappers- och massaindustrin ligger de i stort sett kvar på samma nivå som 1990. 

De tekniska förutsättningarna är goda. Men enkla lösningar (till exempel effektivisering) är redan genomförda eller oförmögna att ta oss hela vägen.

Kraftigt minskade utsläpp kommer att kräva utveckling och storskalig tillämpning av ett antal teknologier. Exempelvis omfattande elektrifiering, produktion och användning av förnybar vätgas, användning av biomassa samt infångning och lagring av fossil eller biogen koldioxid, alternativt uppgradering till produkter.

Dessa har potential att minska utsläppen radikalt, men flertalet är fortfarande i mycket tidig utvecklingsfas. Dessutom krävs stora investeringar och implementeringen kan leda till strukturella förändringar i industrin. Därmed är de förknippade med mycket stora osäkerheter och risker för de aktörer som ska investera.

Radikal klimatomställning

Om ovan nämnda alternativen ska förverkligas krävs genomtänkta strategier och ett tydligt ledarskap – inte bara inom industrin utan också inom politik och offentlig förvaltning. Regeringens satsning på industriklivet utgör en viktig pusselbit, men om det förblir en lösryckt pusselbit kan den positiva effekten helt förloras.

För att en radikal klimatomställning inom processindustrin ska komma till stånd behövs fler pusselbitar och en mer komplett och sammanhängande klimat- och industripolitik. Detta beskriver vi i en ny rapport. Här lyfter vi fram fyra åtgärder som kompletterar industriklivet.

Fyra åtgärder

• Koordinera satsningar på teknikutveckling med infrastrukturutbyggnad och tillståndsprocesser

För att regeringen och myndigheterna ska kunna bli en effektiv motpart till industrin behöver insatser inom olika politikområden samordnas. Effekten av att finansiera pilot- och demonstrationsanläggningar för nya tekniker blir begränsad om en uppskalning hindras av oändamålsenliga regelverk eller brist på kompletterande tekniker och infrastruktur.

Ett exempel är Hybrit-projektet inom stålindustrin, där osäkerheter kopplade till den tekniska lösningen förstärks av osäkerheter rörande tillståndsprocesser, tillgång till kompletterande tekniker (till exempel vätgaslager) samt infrastrukturbegränsningar (till exempel i kraftnätet).

• Ställ klimatkrav vid offentlig upphandling

För att våga göra stora riskfyllda investeringar behöver företagen se att det finns marknader för de nya produkterna som i början ofta är dyrare än de gamla.

Även om mycket av industrins produktion går på export utgör svenska offentliga aktörer en viktig kundgrupp. Till exempel används 85 procent av cementproduktionen inom Sverige, varav en stor del inom offentlig sektor. Klimatkrav kopplade till upphandling skulle sätta press på cementindustrin att ta fram alternativ och samtidigt minska den finansiella risken i utvecklingsprojekt.

• Stimulera etablering av nya företag och utveckling av nya nätverk

Tidigare forskning visar att utvecklingstakten ökar när de etablerade företagen får konkurrens från nya företag och när nätverken vitaliseras av nya aktörer med nya idéer.

Offentliga aktörer bör därför inte enbart anpassa sina strategier och upphandlingar efter nuvarande industriaktörers önskemål utan även bjuda in icke etablerade aktörer till samarbeten. Ett exempel är utvecklingen av biobaserade alternativ i raffinaderi- och kemiindustrierna, där vi ser stor potential i nya samarbeten som sträcker sig utanför den etablerade industrin.

• Nationella strategier för elektrifiering, förnybar vätgas, biomassa samt infångning och lagring, eller uppgradering av koldioxid

Som framgår av ovanstående exempel behövs det en portfölj av koordinerade styrmedel för att få till stånd radikal förändring. Det framgår också att behoven är industri- och teknikspecifika. Därför behövs nationella strategier för enskilda teknikområden.

Tydligare visioner och handlingsplaner baserade på en omfattande samhällsdiskussion skulle även minska den så kallade politiska risken. Genomtänkta handlingsplaner bör inte bara innehålla strategier för att driva på utvecklingen av en mängd tekniker utan även överväganden kring långsiktig potential, synergier och konkurrens mellan alternativ och eventuella negativa konsekvenser.

Till exempel är biomassa en begränsad resurs och det skulle vara klokt att göra en översyn av hur olika styrmedel skapar förutsättningar för användning av biomassa inom olika industrier.

Aktiv ledarroll

Sverige har goda förutsättningar att bli ett föregångsland som visar att nollutsläpp i processindustrin är möjlig och samtidigt ge svensk industri försprång i den globala klimatomställningen.

Utöver industrins drivkraft och engagemang krävs dock att offentliga aktörer tar på sig en aktiv ledarroll. Det behövs genomtänkta långsiktiga strategier med en portfölj av kopplade konkreta åtgärder om Sverige ska nå målet om nettonoll-utsläpp år 2045. Det behövs en aktiv och genomtänkt klimat- och industripolitik.