"Folkomröstning om Brexit ett politiskt högriskprojekt"

DEBATT. Premiärminister David Camerons vägval om en brittisk folkomröstning innebär stora risker i en tid då EU behöver mer samarbete, skriver Lars Adaktusson, EU-parlamentariker (KD). Han ser helst att resultatet i juni blir ett Bremain – inte ett Brexit.

Av: Lars Adaktusson

EU-parlamentariker för Kristdemokraterna

Avtalet mellan EU och Turkiet om hanteringen av flyktingsituationen är färdigförhandlat. Ansvariga stats- och regeringschefer drar en suck av lättnad även om invändningarna mot avtalet hopar sig och EU:s politiska förmåga med rätta ifrågasätts. Sällan har det varit så uppenbart att medlemsländerna inte klarar att leva upp till Europeiska unionens grundläggande värderingar och fatta de beslut som krävs. Att i ett utsatt läge och i avsaknad av gemensamt ansvarstagande göra sig beroende av ett alltmer auktoritärt Turkiet inger inte förtroende.

Samtidigt hotas EU-samarbetet av allvarlig försvagning även på andra fronter. Storbritanniens premiärminister David Cameron har genom den utlysta folkomröstningen den 23 juni försatt sitt land i en besvärlig situation, men även det samlade EU. Cameron har valt folkomröstningsinstrumentet för att komma till rätta med besvärliga strömningar i sitt eget parti, men har samtidigt satt igång ett riskfyllt politiskt spel med konsekvenser för Europa som är svåra att överblicka.

Nyligen lyckades David Cameron genom nattmanglingar i Bryssel sy ihop ett paket av politiska kompromisser tänkta att inför folkomröstningen blidka opinionen i Storbritannien. Dock dröjde det inte länge förrän en av premiärministerns mest inflytelserika partivänner, Londons populäre borgmästare Boris Johnson, meddelade att förhandlingsresultatet från Bryssel var för klent och att han därför avsåg att kampanja för Brexit. Partistrategerna togs på sängen, krismötena i Whitehall avlöste varandra samtidigt som det brittiska pundet störtdök till sin lägsta nivå mot dollarn sedan 2009.

Sätter Europasamarbete på spel

Splittringen inom Tories vad gäller synen på Europasamarbetet är i sak inget nytt. När Storbritannien 1973 blev medlem av dåvarande EG var landets konservativa politiker djupt oeniga. EU-motståndet har sedan levt vidare i partiet och även tillförts ny näring, mycket till följd av onödig maktöverföring till Bryssel, ökad invandring från östra Europa och havererade ekonomier i flera medlemsländer. 

Även om det EU-fientliga partiet UKIP till följd av denna utveckling vuxit sig allt starkare hade inte David Cameron behövt sätta det samlade Europasamarbetet på spel för att reda upp sina inrikespolitiska problem. Istället för att gå populister och EU-fientliga grupper till mötes hade han likt Angela Merkel i flyktingdebatten kunnat visa ledarskap och stått upp för de ideal som byggt både Storbritannien och EU starkt. 

Europas politiska historia är fylld av svåra utmaningar som vänts till framgång tack vare modigt politiskt ledarskap. Så var det vid EU:s tillblivelse när statsmän som Konrad Adenauer och Robert Schumann överbryggade djupa motsättningar och valde samarbete och försoning. Så var det med Michail Gorbatjov som vägrade ge vika för de generaler som med militära medel ville sätta stopp för demokratiseringen av Östeuropa. Och så var det med Margret Thatcher som stod emot fackliga ledare och starka särintressen som satte käppar i hjulet för en nödvändig reformering av brittisk ekonomi.

Camerons val ifrågasätts

Premiärminister Cameron har valt en enklare och mer bekväm politisk färdväg och det är inte första gången som hans vägval kan ifrågasättas. Under Camerons ledning lämnade brittiska Tories för några år sedan den politiska värdegemenskapen i Europaparlamentets största partigrupp EPP och bildade i protest den konservativa gruppen ECR. Resultatet blev splittring, minskat politiskt inflytande för det egna partiet och en starkt ifrågasatt samverkan med europeiska populistpartier som Dansk Folkeparti, Sannfinnländarna och polska Lag och Rättvisa.

I den brittiska debatten kring Brexit riktas nu fokus på effekterna av ett EU-utträde. De flesta bedömare tillstår att Storbritanniens ekonomi skulle påverkas negativt, både på lång och kort sikt. Över en natt skulle världens femte största ekonomi kopplas loss från sin största marknad samtidigt som landet politiskt skulle förlora i inflytande. Det som av Brexitförespråkarna beskrivs som återvunnen suveränitet skulle i praktiken innebära minskad beslutsmakt i de europeiska instanser som Storbritannien även fortsättningsvis är mer eller mindre beroende av.

Samtidigt är det uppenbart att ett brittiskt utträde även skulle få allvarliga följder för det europeiska samarbetet i stort. Politiskt och ekonomiskt skulle EU försvagas, möjligheterna att effektivt hantera migrationsutmaningar och ekonomiska kriser skulle försämras.

Större kraft med britter

Storbritannien är allmänt ett av de medlemsländer som anses stå Sverige närmast i EU-samarbetet. Det gäller i synen på frihandel och en bättre fungerande inre marknad, men också i kritiken mot onödig överstatlighet och federalism. Även om Storbritannien ibland beskrivs som en politiskt obekväm röst i EU-sammanhang har brittiska företrädare inte sällan tillsammans med svenskar utgjort en motvikt till maktkoncentration och svällande EU-budgetar. Dessutom värnar båda länderna goda relationer till USA och den transatlantiska länken. I EU:s försvars- och säkerhetspolitiska samarbete har Storbritannien som Europas största militärmakt en nyckelroll, till gagn inte minst för svenska intressen.

Sammantaget finns således starka skäl att verka för fortsatt brittiskt EU-medlemskap, trots premiärminister Camerons politiska vågspel och det högriskprojekt som folkomröstningen innebär. Det europeiska samarbetet får större kraft och blir effektivare med Storbritanniens aktiva medverkan.

Sannolikt blir folkomröstningen i juni den enskilt viktigaste EU-händelsen under 2016. I en tid när samarbete och sammanhållning behövs mer än någon gång tidigare är det angeläget att resultatet inte blir ”Brexit”, utan ”Bremain”.

Forrige artikel S: Studenter en tillgång vid lärarbrist S: Studenter en tillgång vid lärarbrist Næste artikel "Fossilfritt Sverige – utsläppsminskningar eller politisk PR?"