Fel att beskriva hyresgästerna som de stora förlorarna i hushållsekonomin

Varje år inleds med analyser och prognoser om hushållens ekonomi. 2025 pekas villaägare och bostadsrättsinnehavare ut som vinnare, medan hyresgäster beskrivs som förlorare. Förklaringen? Räntorna väntas sjunka, medan hyrorna tros stiga med omkring fem procent. 

Men att begränsa analysen till ett enda år ger en missvisande bild. För att förstå hur hushållens ekonomiska situation verkligen utvecklas måste vi lyfta blicken och granska längre tidsperioder. 

De senaste åren har präglats av extrem ekonomisk turbulens. Inflationstakten nådde 12 procent under 2022 och 2023, vilket sänkte reallönerna drastiskt. För alla fastighetsägare – villaägare, bostadsrättsföreningar och bostadsföretag – innebar detta rejält ökade kostnader för räntor, el, värme, vatten och underhåll. Prisökningarna slog igenom mycket snabbt och räntehöjningarna olika snabbt beroende på om räntan var rörlig eller bunden. 

För hyresgäster har utvecklingen sett annorlunda ut. Hyror justeras bara en gång per år och baseras på förhandlingar mellan hyresvärdar och Hyresgästföreningen. Sveriges Allmännytta, Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen har infört en förhandlingsmodell som innebär att parterna ska beakta den allmänna kostnadsutvecklingen, de lokala förutsättningarna och hyresgästernas intresse av en rimlig och förutsebar hyresjustering. 

Parterna använder en modell där flera faktorer påverkar hyresförändringarna: taxebundna avgifter, kostnader för förvaltning och underhåll, räntor, BNP samt konsumentprisindex. 

Denna modell bygger på genomsnittliga historiska kostnader från de två senaste åren, samt det första halvåret under förhandlingsåret. Resultatet blir en jämnare hyresutveckling jämfört med kostnadsutvecklingen i ägt boende. Under hög inflation har detta gynnat hyresgäster, eftersom deras boendekostnader inte ökat i samma takt som villaägarnas och bostadsrättsinnehavarnas.

Hyresvärdarnas ekonomi påverkas negativt

Men modellen har också baksidor. Eftersom hyreshöjningarna inte kompenserar för de faktiska kostnadsökningarna påverkas hyresvärdarnas ekonomi negativt. Många hyresvärdar måste prioritera ned underhåll och service, och flera kämpar med röda siffror. 

Kostnadsökningarna under de värsta inflationsåren, 2022 och 2023, påverkar fortfarande hyrorna. Men från och med 2026 förändras bilden. Då har ett höginflationsår försvunnit från underlagen för hyresförhandlingarna och ersatts av ett år med lägre inflation och räntor. Detta kommer att hålla hyreshöjningarna på en lägre nivå. 

Därför blir det fel att beskriva hyresgäster som de stora förlorarna i hushållsekonomin. Även om hyrorna stiger med några hundra kronor i månaden, har hyresgäster som grupp haft en jämnare och ofta lägre boendekostnadsutveckling över tid jämfört med hushåll i ägt boende. 

Vad görs för att skapa balanserade villkor?

Däremot finns det andra faktorer som skapar ekonomisk ojämlikhet mellan boendeformerna. Villaägare och bostadsrättsinnehavare gynnas av ränteavdrag och ROT-avdrag, som ger stora ekonomiska fördelar. När räntorna steg kraftigt 2022 och 2023 subventionerade staten 30 procent av hushållens ökade räntekostnader via avdragsrätten. Detta skedde med automatik utan något särskilt beslut och kostade statskassan flera miljarder kronor. Samtidigt ligger nivån på bostadsbidraget – det stöd som främst riktas till hyresgäster – oförändrad trots stigande hyror.  

Vad bör göras för att skapa balanserade ekonomiska villkor mellan boendeformerna? 

Förmånerna för dem som bor i ägda bostäder är omfattande och väl inarbetade, medan stödet till hyresgäster är begränsat och mindre flexibelt. Detta bidrar till att fördjupa den ekonomiska klyftan mellan hushåll i ägt respektive hyrt boende. 

Det väcker en angelägen fråga för ekonomijournalister och beslutsfattare: Är det verkligen rimligt att subventionerna till dem som äger sitt boende är så omfattande, medan stödet till hyresgäster är så begränsat? Vad bör göras för att skapa balanserade ekonomiska villkor mellan boendeformerna? 

Det är dags att vidga perspektivet på hushållens ekonomi och lyfta blicken från ett enskilt år. Endast då kan vi förstå hur olika boendeformer påverkas över tid – och hur vi kan skapa en mer rättvis bostadspolitik.