En omöjlig regeringsekvation

Regeringsfrågan har fått stor betydelse i de senaste valrörelserna. Till stor del beror det på Fredrik Reinfeldt och Alliansens ambition att vinna val på regeringsduglighet med ett på förhand presenterat regeringsalternativ. 2014 försökte Stefan Löfven att tona ned det genom att köra på den tidigare svenska linjen att man går till val som parti för att sedan söka majoritet.

Misslyckad flört

Stefan Löfvens flört med Liberalerna och Centerpartiet var dock inte uppskattad. L och C gav Löfven kalla handen. Och Miljöpartiet och Vänsterpartiet jublade av naturliga skäl inte de heller. Nej, från Alliansen kom beskedet att det var just som allians man skulle behålla regeringsmakten.

Det gick inte riktigt som Alliansen hade tänkt sig. Valresultatet resulterade i ett av de mer bräckliga regeringsalternativen i svensk historia. S och MP bildade en koalitionsregering i minoritet. För att lyckas få igenom sin politik hämtade man budgetstöd från V. Kruxet var att inte ens då räckte det till majoritet.

Sverigedemokraterna röstade på Alliansens budget, fällde regeringens och lade sig som en våt filt över majoritetsförhållandena i riksdagen. Samtidigt var Alliansen inte beredd att regera med stöd av SD. Reinfeldt hade kastat in handduken redan på valnatten och Löfven surnade till efter budgetnederlaget och aviserade att han tänkte utlysa nyval.

Märklig överenskommelse

Men det ville inte Alliansen heller ha. Istället skulle SD hållas utanför inflytande genom den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ). På pappret handlade den om att släppa fram det traditionella block som fått flest röster. I praktiken var det en sällan skådad avsiktsförklaring att oppositionspartierna inte skulle bedriva aktiv oppositionspolitik.

DÖ fick dock blott ett år senare aktiv dödshjälp av KD. Det betydde i förlängningen att M så smått började prata om att det kanske inte var jättehemskt om SD skulle rösta på partiets politik. Det skulle de inte ha gjort. Partiet störtdök i opinionen och det kostade partiledaren Anna Kinberg Batra jobbet.

Status quo

Nu står vi där vi gör. Ingenting har egentligen förändrats. Alliansen pratar fortfarande om att regera tillsammans, fast utan stöd av SD. Hur det skulle gå till i praktiken är med rådande opinionsläge en omöjlig ekvation. Fast det tycks inte påverka entusiasmen i alliansleden.

Stefan Löfven vill fortfarande inte spekulera i regeringsalternativ. Men om han ska lyckas flörta ihop en majoritet i riksdagen krävs det att han är en politisk casanova. Om han inte vill ha med M och SD måste han få Jan Björklund, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt att sätta sig i samma regeringsbåt. Det är föga troligt att det är en resa deras respektive partier vill följa med på. Om det osannolika ändå skulle inträffa är det, givet de politiska meningsskiljaktigheterna, bara en tidsfråga innan båten kantrar.

Få alternativ kvar

Om man då rent krasst tittar på vilka majoritetsalternativ som återstår finns egentligen bara en möjlighet, en regering med S och M. Det har fungerat i andra länder men är inte särskilt sannolikt med det rådande politiska tonläget i Sverige. Mest troligt är istället att det kommer att bli ett liknande läge som efter valet 2014. Frågan är vad som blir 2018 års DÖ?