Debatt

Det är dags för Sverige och Finland att bestämma sig för Nato-medlemskap

Ryssland har inte mycket sympati för västlig svaghet. Det talar för ett svenskt och finländskt medlemskap i Nato, skriver Jens Wenzel Kristoffersen, dansk militäranalytiker vid Centrum för militära studier.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg hälsar på utrikesminister Ann Linde (S) vid en presskonferens i Natos högkvarter i Bryssel den 24 januari 2022.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg hälsar på utrikesminister Ann Linde (S) vid en presskonferens i Natos högkvarter i Bryssel den 24 januari 2022. Foto: AP Photo/Olivier Matthys
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Är det nu Sverige och Finland ska bestämma sig för Nato-medlemskap? Utifrån en rent militär bedömning är svaret ett klart ja. Utifrån en politisk bedömning, ett kanske, men helst inte just nu och inte innan det verkligen behövs.

Och där står de två länderna med ett försvars- och säkerhetspolitiskt dilemma. Dilemmat finns där, för att de båda länderna till lands, till sjöss och i luften rent försvarsmässigt inte har de nödvändiga styrkorna och de militära musklerna att stå emot en rysk aggression, och politiskt för att en bra relation med Ryssland är viktig av energiförsörjnings- och stabilitetsmässiga orsaker i Östersjöregionen, trots utfästelser om alliansfrihet och självbestämmanderätt.

Sverige talar inte maktens språk

Dilemmat förstärks av nuvarande hektisk diplomatisk aktivitet, från såväl svensk som finländsk sida, över Atlanten med besök och samtal mellan regeringscheferna och utrikesministrar. Kontakterna är inte för nöjes skull. De äger rum för att man vill försäkra sig om säkerhetsgarantier från USA och samtidigt även gärna från Nato. Det gör man för att man inser att man inte kan stå ensam militärt, och att den säkerhetspolitiska situationen snabbt kan sprida sig från Ukraina och norrut, mot Baltikum och till Östersjöregionen.

Fortsatt svensk velighet och tvetydig inställning till medlemskapet skulle vara ett uttryck för svensk naivitet och svaghet.

För det enda språk som en diktator som president Putin förstår är maktens språk. Och med makt menas här såväl politiskt som militärt, och ett viljestarkt, samlat väst, i partnerskap och i alliansgemenskap. För i den nuvarande säkerhetspolitiska situationen är det svårt för ett enskilt land eller två länder att stå själva. Men just maktens språk är inte vad Sverige talar för närvarande, och verkligen inte rent försvarsmässigt. Detta trots den betydande upprustning av det samlade svenska försvaret som sker nu, fram till 2025.

Politiskt lutar man sig mot ett svagt EU som har ekonomiska muskler, men inga militära styrkor och ingen reell försvarsgemenskap. I bästa fall har de europeiska styrkorna två hattar på sig, alltså en fot i varje läger, det vill säga att de är med i Nato-alliansens beredskapsstyrkor och är samtidigt med och deltar i EU-ledda operationer, med båda hattarna på sig.

Här duger inte det vaga svenska talet om fortsatt alliansfrihet, och det där om att den alltid har tjänat nationen bäst, exemplifierat av två världskrig då Sverige var neutralt, som man så ofta hör från svensk sida. Det språket förstår Putin rätt och slätt inte. Och politiskt är Sverige också splittrat.

Truppförstärkning och ytterligare spänningar

Rysk aggression och/eller invasion av Ukraina skulle ovillkorligen öka spänningarna i Östersjöområdet. Och det av följande orsaker:

För det första skulle ett angrepp på Ukraina omedelbart fördömas av väst. Det skulle medföra allvarliga politiska och ekonomiska sanktioner från ett samlat väst, med USA och EU i spetsen. Samtidigt skulle det förmodligen också tillföras ytterligare militärt materiel och stöd från USA, Storbritannien och flera länder, men däremot inte ”boots-on the ground”, det vill säga soldater. Utan mer stöd till det ukrainska försvaret med målet att ukrainarna skulle bjuda på väpnad motståndskamp mot den ryska invasionen. Sanktionerna skulle sannolikt leda till ryskt motförsvar i form av stopp för gas och energiförsörjning till Europa. Det är dock en bumerang som skulle drabba Ryssland hårt ekonomiskt.

Samtidigt skulle Nato påbörja ytterligare förstärkning av Baltikum för att skicka en signal till Ryssland om att ett angrepp mot de tre baltiska staterna inte kommer att tolereras. Svaret från Ryssland skulle förmodligen leda till en betydande truppförstärkning längs de tre baltiska länderna, samt flottförstärkning i Östersjön, med täta luftmilitära provokationer, vilket åter skulle leda till ytterligare spänningar och en tillspetsning av det säkerhetspolitiska läget. Det här skulle sedan leda till en mobilisering av såväl finländskt som svenskt försvar, och därmed är risken för krig i och runt Östersjön förhöjd.

Kraftig signal till Ryssland

Bara ett litet missförstånd militärt eller politiskt mellan Ryssland och Nato skulle kunna bli gnistan som kan antända den högexplosiva elden och krig skulle vara närmast oundvikligt. Och utan alliansgemenskap skulle Sverige och Finland fortsatt stå ensamma och Nato skulle ha fullt upp med att säkra de baltiska länderna.

Det här skulle troligen samtidigt leda till att Nato skulle uppmana de båda länderna att ge tillstånd till att använda deras respektive territorier till lands, i luften och till sjöss, och därmed dras Sverige och Finland oundvikligen in i ett förstärkt och utökat försvarssamarbete med Nato, där ramarna och förutsättningarna rent militärt hade varit bäst i en alliansgemenskap.

Det är därför dags att Sverige nu tillkännager möjligheten för ett Nato-medlemskap, på samma sätt som man har gjort från finländsk sida. Från politisk sida bör det här uttryckas som en realistisk ”option” och något som Sverige själv beslutar, under förutsättning att Ryssland fortsätter att öka sitt destabiliserande militär-, förvars- och säkerhetspolitiska agerande. Det här skulle samtidigt sända en kraftig signal till Ryssland om nationell självbestämmanderätt, och att man på inga vis accepterar de nuvarande ryska kraven på väst.

Tiden är inne nu

Men det skulle också sända en signal till Nato, EU, länderna runt ”Fredens hav” (läs: Östersjön), och inte minst till USA, om att de båda länderna vill ha option på medlemskap, så snart det bedöms som politiskt nödvändigt. Fortsatt svensk velighet och tvetydig inställning till medlemskapet skulle vara ett uttryck för svensk naivitet och svaghet. Att tro att Sverige skulle kunna hålla sig neutralt, om till exempel de baltiska länderna skulle bli angripna, är helt utopiskt.

I ett tillspetsat läge där Nato och Ryssland står öga mot öga, skulle Östersjön inte längre vara ett ”Fredens hav”. Nato skulle vara massivt närvarande för att uppfylla sina potentiella säkerhetsgarantier och förpliktelser i och omkring hela Östersjön, och särskilt om Ryssland skulle få för sig att rulla in i Baltikum, som antagligen skulle kunna intas relativt snabbt.

Det skulle också vara klokt om de båda länderna gemensamt och samtidigt kunde gå in i Nato-klubben och betalade försäkringspremien med detsamma. Det skulle sända en kraftig signal till Ryssland om ett enat Nato. När medlemsansökan ska skickas i väg beror bland annat på Rysslands agerande, resultatet av mötena mellan USA och Ryssland i Genève, men i högsta grad också av en realistisk svensk inställning till medlemskap, i tät dialog med Finland. Men ett är säkert – Ryssland har inte mycket sympati för västlig svaghet, varken militärt eller politiskt, vilket talar för seriösa svensk-finländska övervägningar om Nato-medlemskap. Det finns en tid för allt, och den tiden är inne nu.

Nämnda personer

Ann Linde

Tidigare utrikesminister (S), utrikeshandelsminister och minister med ansvar för nordiska frågor, före detta EU- och handelsminister
Fil. kand i statsvetenskap, sociologi och nationalekonomi (Stockholms uni., 1994)

E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget