Debatt: Nordiska regeringarnas hantering – ett fiasko

Förtroendet för det nordiska samarbetet har de senaste åren fått sig en rejäl törn hos samarbetets flitigaste användare: vi som lever och verkar i och över gränsområdena. För första gången sedan nordiska passunionen blev verklighet för 68 år sedan, har vi sett stängda gränser mellan våra länder. Den gamla devisen ”enade vi stå, söndrade vi falla”, beskriver tyvärr väl det kollapsade nordiska samarbetet på minister- och regeringsnivå. Och när Norden är söndrat förlorar vi både tillväxtmöjligheter och inflytande i EU.

Måste föras en dialog

Samarbetet på regeringsnivå mellan Sverige och våra närmaste grannländer har kännetecknats av splittrat och oförberett agerande utan samordning. Ländernas regeringar har inte uppträtt samlat och samordnat. I stället har de senaste åren visat på ensidiga, drakoniska och drastiska beslut där regeringar i Norden har stängt sina landsgränser hipp som happ, vilket skadat tusentals gränspendlare och många andra i Öresundsregionen, Tornedalen och norsk-svenska gränsen. Även öar och självstyrelseområden i fastlandets närområden som Åland och nu senast Bornholm har drabbats hårt.

Medan USA och Kanada haft samråd inför stängningar och öppningar av gränsen mellan sina båda länder, har Norden som region erfarit en total genomklappning i kampen mot ett osynligt och dödligt virus. Att även gränstrafiken i Norden påverkas av de restriktioner vi ser i hela samhället är naturligt. Det är däremot inte naturligt att restriktioner införs utan föregående och ömsesidig dialog mellan länderna.

Ovärdiga problem

Svenskar har inte kunnat besöka dödssjuka släktingar i Norge eller Danmark och människor har nekats möjligheten att ta avsked av döende släktingar på dödsbädden. Trots att de har laglig rätt till vårdnad och umgänge har danska och finska barn inte kunnat umgås med sina föräldrar i Sverige. Bara för att en förälder råkat bo på ”fel” sida gränsen. Ungdomar har tvingats avbryta gymnasiestudier för att svenskar i Norge ses som bärare av ”importsmittan”. Näringsidkare kan stå på ruinens brant men vägras inträde i landet där de har sina företag.

Exemplen på de problem som vanligt hederligt folk drabbats av på grund av de stängda gränserna är outtömliga, smärtsamma och ovärdiga i Norden år 2021.

Hanteringen – ett fiasko

Den svenska regeringen har, med nordiska samarbetsministern Anna Hallberg (S) i spetsen, kritiserat Finland, Norge och Danmark för att ensidigt och utan föregående dialog stänga gränserna till Sverige. Stefan Löfven har framhävt vikten av det nordiska samarbetet för Sverige. Och vi parlamentariker har haft samma linje.

Men även svenska regeringen har gjort precis det de kritiserat andra länder för. Utan att prata med danska regeringen stängdes gränsen till Danmark på ett sådant sätt att till exempel trafik till och från Bornholm stoppats.

De nordiska regeringarnas hantering av gränsstängningar och även gränsöppningar måste beskrivas som det monumentala misslyckande och fiasko det faktiskt är. Vi parlamentariker förstår att varje land har behov av, rätt och skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra smittspridning och skydda sin befolkning, men det senaste årets åtgärder visar hur negativt dessa reserestriktioner och begränsningar av den fria rörligheten i Norden drabbat de djupt integrerade gränsregionerna och dess befolkning.

Den här utvecklingen är ohållbar och priset för nyckfulla gränsöppningar och gränsstängningar kan inte betalas av det nordiska samarbetets flitigaste användare.

"Negativa till Nordiska rådets strategi"

Regeringarna har ställt sig negativa till Nordiska rådets strategi för samhällssäkerhet som syftar till att skapa ett tydligt nordiskt ledarskap, gemensam situationsförståelse och fokus i krishantering. Regeringarna anser att det befintliga samarbetet fungerar utmärkt och att Nordiska rådets många förslag på förbättrad och samordnad krishantering är överflödiga. Verkligheten är att regeringen Löfvens självmål kring Bornholm och Öresund bara är ett i raden av generande misslyckanden från nordiska regeringars sida. Sjukvårdspersonal har inte fått komma till jobbet, barn har inte fått besöka sina föräldrar och mycket mer. Att det finns potential för förbättringar är uppenbart.

Är det för mycket begärt?

Om regeringarna lär sig något av det gångna året och börjar inser hur det är att leva i det nordiska samarbetet i vardagen – och inte bara hylla det i högtidstalen – då kan vi börja ta dem på allvar igen. För en sak är säker. Den här nivån på gemensam krishanteringsförmåga imponerar inte på någon. Nordens medborgare, oavsett om de bor på Bornholm eller Åland, sköter renar i Karesuando eller pendlar över sundet i Skåne, förtjänar bättre än så här.

Vad gränsbefolkningarna i Norden önskar är inte mirakel. Vi önskar bara att nordiska regeringar förstår och tar hänsyn till att människor rör sig över de nordiska gränserna varje dag. Precis som regeringarna har uppmanat medborgarna till i tal efter tal genom åren. Är det för mycket begärt att förvänta att de vackra orden också leder till handling?