Därför missar Miljömålsberedningen målet

Sverige har, genom EU:s förordning om markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, ett bindande mål för ökad inlagring av växthusgaser till år 2030. Skogen förväntas stå för huvuddelen av kolinlagringen.

”Inte uppmuntrande”

Miljömålsberedningen har fått i uppdrag att komma med förslag på hur målet ska uppnås. Det kanske viktigaste förslaget är att Skogsstyrelsen ska kunna sluta ”kolinlagringsavtal” med enskilda skogsägare. De erhåller 400 kronor per ton inlagrad koldioxid om de avstår ifrån att gallra eller slutavverka skog under en period om antingen fem eller 20 år. Efter avtalstiden ska skogen dessutom ha en ålder som överstiger en minsta ålder föreslagen av Miljömålsberedningen.

Vi har granskat förslaget och dess konsekvenser utifrån en skogssektormodell där effekter av skogsskötsel på samhällsekonomin kan studeras. Resultaten är inte uppmuntrande vad gäller möjligheterna att öka kolinlagringen i skogen med den föreslagna typen av avtal.

Förslaget når inte EU:s krav

Avtal med 20 års löptid leder, till skillnad från femåriga avtal, till en viss ökad årlig kolinlagring. Ser vi bara till perioden fram till år 2030 rör det sig om en ökning med cirka en miljon ton koldioxid per år. För att svara mot EU-förordningens krav borde skogen öka sitt årliga upptag med cirka tolv miljoner ton jämfört med dagens nivå, således långt över den nivå som Miljömålberedningens förslag skulle leda till. Den momentana utbetalningen för femåriga avtal uppgår till 16 miljarder kronor, medan 20-åriga avtal innebär att 50 miljarder kronor behöver tas ur statskassan.

Resultaten är inte uppmuntrande vad gäller möjligheterna att öka kolinlagringen i skogen med den föreslagna typen av avtal.

Den begränsade effekten på avverkningarna av 20-åriga avtal har ändå viss påverkan på efterföljande led. Utan avtal minskar produktionen av sågade trävaror de närmaste 20 åren, till följd av minskad råvarutillgång. Med ett avtal om 20 år förstärks minskningen. Efter 25 år, när avtalen löper ut, ökar avverkningarna kraftigt, förutsatt att sågverkens kunder klarar sådana svängningar. Med det följer en minskad lagring av kol i skogen.

Ineffektivt och kostsamt

Miljömålsberedningens förslag kan beskrivas som ineffektivt och kostsamt. Det som gör avtalen ineffektiva är en grundläggande brist på additionalitet då medel i hög grad går till sådant som ändå skulle ha gjorts. Det vill säga avverkning vid en ålder som överstiger det krav som Miljömålsberedningen har formulerat. Kanske finns det andra styrmedel som är effektivare?

Vi har tidigare publicerat beräkningar av effekterna av höjd lägsta tillåtna slutavverkningsålder. Med en höjning av minimiåldern på 30 procent får man en stor och omedelbar effekt vad gäller lagring av kol i skogen, vilket är precis det som eftersträvas. Detta är samtidigt förenat med betydande samhällsekonomiska kostnader. Kanske är inte den brukade skogen den kostnadseffektiva kolsänka som vi hade hoppats på?