CUF: Regeringen har fel om tolkrätten

Ett av Tidöavtalets många kontroversiella förslag är att begränsa rätten till tolk i offentlig verksamhet. Utgångspunkten ska enligt punkten i Tidöavtalet vara att den enskilde ska stå för kostnaden för tolk när en viss tid passerat sedan uppehållstillståndet beviljades. Möjligheten att föra sin talan inför det offentliga är så mycket mer än en fråga om anpassning till samhället. Det är en fråga om rättssäkerhet, demokrati och förtroende. Debatten om förslag som stänger individer ute från att tillvarata sina intressen mot staten måste tas innan det är försent.

Rättssäkerheten sätts på spel

När en person saknar möjligheten att göra sig förstådd inför myndigheter blir denne avskärmad från samhället. Individen riskerar att få en ofördelaktig behandling eftersom den får svårt att tillvarata sin rätt. De som påverkas av förslaget tenderar att vara resurssvaga och har redan svagt förtroende för myndigheterna. Detta riskerar att försämra deras ställning ytterligare.

Rätten till tolk är inte ett privilegium som ges utan det är grundläggande i ett rättssäkert och demokratiskt myndighetssystem för att statens makt över individen inte ska missbrukas. 

Att begränsa rätten till tolk i offentlig verksamhet är inget annat än ett farligt experiment. Konsekvenserna kan bli enorma för den enskilda individen. I SOU 2018:38 beskrivs vikten av tolkar på följande sätt: ”Fungerande tolktjänster är ett stöd för såväl integration och rättssäkerhet som en grundläggande demokrati- och samhällsfråga”. Rätten till tolk är inte ett privilegium som ges utan det är grundläggande i ett rättssäkert och demokratiskt myndighetssystem för att statens makt över individen inte ska missbrukas.

En av de mest allvarliga aspekterna av förslaget är att det kan komma att omfatta vården. Flera kritiker såsom Läkarförbundet menar att vården riskerar att bli ojämlik om förslaget införs. Tillgång till sjukvård kan vara fråga om liv och död. Att patienter söker vård senare för att de inte har råd med tolk kan leda till ökade kostnader inom vården, eftersom ett mer akut tillstånd är dyrare att behandla och mer resurskrävande för vårdpersonal. Det är alltså inte säkert att dessa begränsningar innebär mindre kostnader. Att regeringen är villig att riskera individers liv och hälsa visar att deras motiv inte är att stimulera språkkunskaper utan att straffa individer med sämre språkkunskaper.

Språket är avgörande

Regeringen har dock rätt i en sak: nyckeln till en lyckad integration ligger delvis i språkinlärning. Det är därför viktigt att politiken driver för evidensbaserad politik som faktiskt utvecklar människors möjlighet att lära sig det svenska språket. Detta görs bland annat genom stärkt modersmåls- och SFI-undervisning. Politiken kan även öka incitamenten att delta i språkundervisning genom att villkora välfärdsförmåner mot att man deltar i SFI. Då skulle integrationen förbättras och kraven höjas utan att rättssäkerheten kompromissas bort.

Sverige har stora problem med utanförskap och flera förändringar krävs för att förbättra integrationen. Däremot leder Tidöpartiernas vilja att begränsa tolkrätten inte till ökad integration, utan tvärtom att människor stängs ute från samhället. Utanförskapet det skapar att inte ha rätt att få information som för individen är begriplig kommer leda till vidare misstänksamhet för statens institutioner och mer utanförskap. Att leverera rättssäkerhet ingår i statens uppdrag, oavsett vem det gäller.