Brinkmann: Många barn får det sämre om vi tar sociala medier ifrån dem

Nyligen gick jag igenom några av de många nyhetsinslagen om barns och ungas psykiska ohälsa, vilket fick mig att reflektera lite. Här är några illustrativa exempel på vad som stod att läsa:

”Hälften av landets barn plågas – i större eller mindre utsträckning – av stress. Samtidigt tyder allt på att ett snabbt ökande antal unga människor utvecklar faktiskt psykiskt lidande.” Detta kunde man läsa i tidningen Berlingske, under rubriken ”Tidens huvudvärk”.

Pressad generation

”25 procent av Danmarks barn mellan 11 och 15 år lider varje dag av symtom som depression, yrsel, ensamhet, huvudvärk och sömnsvårigheter”, skrev Politiken under rubriken ”Den pressade generationen”.

Och sist men inte minst, säger Centrum för självmordsforskning att nästan 40 procent av unga mellan 15 och 24 år har tänkt på självmord en eller flera gånger, och så många som fem procent har till och med försökt ta sitt liv, enligt en artikel i Politiken.

Det krävs med andra ord mindre i dag än för tio år sedan för att en diagnos ska ställas

Dessa artiklar är bara stickprov, som berättar om chockerande höga nivåer av stress, psykiskt lidande och självmordstankar.

Liknar diskussionen för 30 år sedan

Men det som fick mig att reflektera var åldern på artiklarna. De är alla 30 år gamla – från 1994 och 1995 – men det är precis som att läsa dagens tidningar.

Åsikterna från de experter som citerades då påminner om dem som finns i dag. Se till exempel Lilli Zeuner från dåvarande Social Research Institute, som förklarade att dåtidens barn och unga pressades på två fronter: ”De har svårt att förhålla sig till en värld i snabb utveckling, som verkar oöverskådlig för de flesta. Och de lider av en evig urvalsprocess i skolan, menar hon. ’De flesta unga ser framtiden som ett hot’."

Inte vid något tillfälle under de mellanliggande årtiondena har problemet lösts. Det finns fortfarande många barn och unga med symtom på stress och ångest, och många fler får i dag diagnoser inom psykiatrin.

Det finns dock några saker som ser annorlunda ut i dag: Dels talade man då inte om en ”vantrivselkris” (mistrivselkris på danska, ö.a). Det ordet förekommer för första gången på danska 2019. Det talades knappt alls om vantrivsel, som först på 2000-talet på allvar började användas om barn och unga.

Komplexa orsaker

Dels var det färre som i debatten försökte reducera problemet till en enda orsak, som vi annars ser i dag, exempelvis med hänvisning till skärmar och sociala medier.

Forskarna verkade rejält bekymrade, men med respekt för problematikens komplexitet.

I dag är politiker och debattörer snabbare med att peka ut enskilda faktorer. Statsminister Mette Frederiksen (S) har till exempel sagt att telefoner är ”det farligaste för barn just nu”, och ett medborgarförslag om att förbjuda sociala medier för barn under 18 år är i skrivande stund nära att nå det nödvändiga antalet underskrifter.

Och vad skulle ett förbud innebära för de tusentals barn som har sitt huvudsakliga sociala liv via sociala medier..?

Men innan vi gör så drastiska ingrepp i barns och ungas liv är det klokt att se vantrivseln i ett lite större perspektiv.

Kommer må betydligt sämre

Vad innebär till exempel den oroskultur som lär de yngsta barnen att registrera symtom, till exempel i nationella trivselmätningar redan i förskolan, och ger dem ett psykologiserande språk för stress och ångest?

Och vad skulle ett förbud innebära för de tusentals barn som har sitt huvudsakliga sociala liv via sociala medier, till exempel för att de inte kan gå i skolan?

Det råder knappast något tvivel om att många barn och unga kommer att få det betydligt sämre om denna form av socialt umgänge också tas ifrån dem.

Förra månaden publicerade BUPL en intressant artikel som ställde frågan: ”Barn har inte fler symtom: Så varför fördubblas diagnoserna?” Professorn och barnpsykiatern Niels Bilenberg säger i artikeln att ”generellt sett verkar det inte som att barn i dag är mer belastade av symtom än de var för 15 och 20 år sedan”.

Diagnoserna ökar

Om jag skulle peka på en tendens så är det faktiskt den motsatta. Ändå är det långt fler barn och unga som diagnostiseras med psykisk ohälsa i dag än tidigare. Antalet så kallade neurodivergenta personer som får diagnosen autismspektrumstörning har ökat med 117 procent på tio år, och för adhd-diagnosen har antalet ökat med 84 procent.

Det krävs med andra ord mindre i dag än för tio år sedan för att en diagnos ska ställas. Det är kanske inte så konstigt i ljuset av vad som har hänt under det senaste decenniet: Vi har haft en grundskolereform som slog totalt fel, ökat fokus på prov och prestationer och allestädes närvarande krav på socialitet och flexibilitet.

Om du är neurodivergent lever du därför i en värld som blir allt mer utmanande. Poängen är att även om det kanske inte finns fler psykiatriska symptom i befolkningen som sådan, så har det blivit svårare att leva med dem, vilket kan förklara ökningen av antalet diagnosticerade.

Hjälp utan diagnos

Och om man menar att det finns många legitima sätt att vara människa – även i form av det vi kallar autism och adhd – då är det ett problem om vi som samhälle måste sjukliggöra dessa sätt för att ge tillgång till hjälp.

Men vad betyder allt detta? För det första verkar det som att vantrivseln är mycket mer permanent än vad många har trott. Redan före smartphones fanns det gott om problem.

Många har nog sett de dramatiska graferna, till exempel i Jonathan Haidts nya bok om ”den ängsliga generationen”, som visar en uppåtgående trend i flera former av vantrivsel och oro kring 2012, då smartphones blev utbredda.

Det förbises ofta att dessa diagram går upp kraftigt redan under 1980- och 1990-talen.

Inte någon kris

För det andra finns det nog något betryggande i det faktum att vi inte har att göra med ett akut problem – det vill säga en regelrätt kris – men det får naturligtvis inte hindra oss från att hjälpa de många som har ätstörningar, ångest, skolvägran eller självmordstankar.

Jag anser att vi måste komma ihåg storskaliga åtgärder som att bekämpa barnfattigdom, eftersom vi vet att barn som växer upp i familjer med socioekonomiska utmaningar löper två till tre gånger högre risk att utveckla psykiskt lidande än andra barn.

Och barnfattigdomen har ökat de senaste åren, eftersom politikerna har skurit ner på de sociala förmånerna för dem med lägst inkomster. Det handlar också om att skapa förskolor och skolor där ungdomar vill vara och får möjlighet att leka, fördjupa sig och samarbeta utan att tänka på mätningar, tester och sortering.

Skilja mellan sjukdom och livets motgångar 

För det tredje måste vi alla anstränga oss för att göra en skarp åtskillnad mellan de former av psykisk ohälsa som naturligt uppstår i livet för små och stora människor, och som inte bör patologiseras, och direkta psykiska sjukdomar som kräver psykiatrisk hjälp.

Det allmänna pratet om ”vantrivselkrisen”, och de förenklade förklaringarna till den, lägger allt i samma gryta, vilket inte är fördelaktigt för någon.

Krönikan är översatt och tidigare publicerad på Altinget.dk.