Brevväxlandet mellan journalister och makthavare tjänar ingen av oss på

I förra veckan publicerade vi på Altinget Infrastruktur en artikel om att Trafikverkets generaldirektör Roberto Maiorana genom sin presschef har hälsat att han inte har möjlighet att ge några intervjuer alls på den här sidan sommaren. Detta då han är upptagen med att ”lära sig Trafikverkets breda verksamhetsuppdrag”. Maiorana tillträdde som gd för myndigheten den 1 mars.

”Går snabbare per mejl”

Artikeln fick en del uppmärksamhet, i synnerhet inom journalistskrået. Fler än vi fann det anmärkningsvärt att en gd inte har möjlighet att svara på frågor. En nyutnämnd minister kastas ut i hetluften och besvarar frågor från första minut, här krävs nästan ett halvårs onboarding? I Maioranas fall är infrastrukturfrågorna dessutom inte nya jaktmarker. Innan han fick sitt gd-uppdrag arbetade han som verksamhetschef på trafikområdet inom samma myndighet. Lägg därtill att en gd har goda förutsättningar att briefas av sina medarbetare.

Tidningen Journalisten kontaktade mig senare för en intervju om vår artikel. I den ger även Trafikverkets presschef Bengt Olsson några kommentarer, där han bland annat invänder att Altinget har erbjudits skriftliga kommentarer. Han säger att ”ofta finns redan svaren och då går det snabbare att skicka dem per mejl i stället för att försöka boka in en eller flera intervjuer”.

Även dåliga textsvar kan illustrera något

Den som läser tidningar och följer nyhetsrapportering vet nog att det växelvis förekommer både intervjukommentarer från olika makthavare och även skriftliga svar.

Emellanåt nöjer vi oss med det skriftliga, ibland räcker sådana svar rentav gott. Ibland kan det också finnas en poäng i att publicera dåliga textsvar, då de kan belysa en ovilja hos politikern eller myndigheten att svara rakt. Även om man inte får svar på frågan, så kan ett styltig mejlkommentar ändå illustrera något om en frågas känslighet eller oklarhet, så att säga. Men optimalt är det inte. En intervju är alltid bättre. 

Inte bara Trafikverket

Märk väl att detta alls inte är en problematik isolerad för Trafikverket. Jag har under lång tid arbetat med samhällsdebatt på olika sätt och kan konstatera att många myndigheter agerar och kommunicerar företrädesvis strategiskt. Man ställer upp på intervjuer och besvarar invändningar och kritik när man har lust och tycker att debatten gynnar myndigheten. I andra fall kanske man hellre kväver relevanta samhällsdebatter genom att tiga.

Detta är dock svårt att ringa in som publicist eftersom det givetvis vore orimligt för en myndighet att skriva repliker och ge sig in i all debatt som pågår. Jag kan inte klaga och rya om demokratins undergång varje gång nån tackar nej till replik eller intervju. Tiden måste räcka, medierna är många. Jag förstår det.

Man tar rövare

Men, för den som hänger med i dessa flöden över år så blir det ändå ganska uppenbart att det ”cherry pickas”. Man lägger tid på att skriva skrytdebatter, medan heta diskussioner där klargörande verkligen vore välgörande lämnas därhän.

Jag har även varit med om myndigheter som tar en ”rövare” av samma typ som för övrigt även företag och påverkansorganisationer ibland kan göra. Det vill säga att man kontaktar en redaktion och kräver rättelser av kritikers debattartiklar – i stället för att skriva replik och argumentera för sin position i ett svar.

Denna strategi, att man vill låta bli att delta i debatten och istället överlämna åt publicisten att döma av en diskussion om exempelvis vilken tolkning av en lag som är den riktiga (på myndighetens bestämda begäran), är enligt min mening ett fult knep. Legitima samhällsdebatter ska föras öppet och ingen ska knuffa en redaktör framför sig för att ”få rätt”. 

All debatt är inte ideologisk debatt

Bengt Olsson på Trafikverket menar att man som myndighet inte vill ”ge sig in i den politiska diskussionen”. Gott så. Jag förstår och respekterar det dilemmat. Men den respekten bör inte bli en sköld att gömma sig bakom. 

När andra myndigheter, exempelvis Länsstyrelserna, sätter frågetecken vid själva underlaget för ett verks förslag, eller för konsekvensbeskrivningarna i det, så är inte det en ideologisk diskussion som behöver reserveras för enbart politiken. Tvärtom är det ett skeende som det är fullt rimligt att en nischad bevakning som Altinget Infrastruktur ställer frågor till ansvarig myndighet om – och som det är fullt rimligt att en gd på Trafikverket ska kunna resonera om.

I ett sånt sammanhang har Trafikverket istället svarat, även här via presschefen, att man av princip inte tänker säga något alls om de påpekanden som Länsstyrelserna gör i sina remissvar. Det är inte respektfullt avstånd från politisk debatt, det är en stoppboll som omöjliggör vidare diskussion inom berörda sektorer om sakinnehållet.  

Kommunikéer tjänar ingen på

Som Politikbyråns Fouad Yocefi konstaterade på Twitter: ”Konsekvensen av sådant här blir att journalister oftare tvingas till så kallade överfallsintervjuer”, det vill säga att man går till exempelvis en pressträff om något helt annat för att äntligen få tag i en duckande minister eller högre chef.

Väl där ignorerar man ämnet för dagen och ställer helt fräckt frågor om det man försökt få en intervju om i dagar eller veckor. Det är givetvis jobbigt för den som utsätts för ”överfallet” utan att ha haft chans att förbereda sig och det blir sällan särskilt bra svar heller. 

Det tilltagande brevväxlandet mellan journalister och presskommunikatörer sänker syftet med och värdet av journalistiken. Det må kännas enklare och snabbare att skippa intervjuer och mejla över ett färdigformulerat ickesvar – och därefter göra sig oanträffbar för följdfrågor. Men blir det bättre?

Nej, det blir ju inte det. Skriftliga svar är, enkelt uttryckt, kommunikéer.
Det tjänar ingen av oss på i längden.