"Bioekonomin kräver smartare nyttjande av skogen"

Nippe Hylander
Senior Advisor Afry, f.d. adjungerad professor KTH, f.d. FOU- och miljöchef AssiDomän
Sten B Nilsson
Internationell skogskonsult och professor vid det internationella institutet för tillämpad systemanalys, IIASA i Österrike

Svensk skogspolitik kantas av många tvära kast mellan frihet och reglering. Ofta är det LRF och Skogsindustrierna som oroats av att skogsägare inte avverkar så mycket som de borde. Tricket är alltid lika. Man målar upp ett kraftigt underskott av virke i förhållande till det behov man ser framför sig. Man skissar på en sorts slukhål som måste fyllas med virke. Och alltför ofta har politikerna lyssnat på klagolåten. Kloka politiker bör istället fundera på hur virket kan produceras långsiktigt och hållbart med hänsyn till övriga samhällsintressen.

Ny rapport om stort slukhål

I en ny rapport från SLU:s stora forskningsprojekt ”Future Forests” menar författaren professor Tomas Lundmark, att syftet med skogsbruk är att möjliggöra ett så stort virkesuttag som möjligt och virkesförsörjningen är överordnat andra samhällsintressen. Budskapet är att vi kommer att ha ett slukhål i virkesförsörjningen år 2050 på mellan 25 och 70 miljoner kubikmeter virke.

Men industrin har aldrig haft ett underskott av virke, utan endast bristande betalningsförmåga till skogsägarna. Skogsägarnas lönsamhet har kontinuerligt eroderats i reala termer sedan början på 1950-talet med 65-70 procent eller halverats sedan 1960-talet. Så vi har på pappret haft en virkessvacka och ett virkesberg men ingendera realiserades i realiteten. Och nu står vi, enligt vissa bedömare inför ett nytt slukhål. Anledningen skulle vara att vi behöver stora mängder mer virke för att kunna utveckla bioekonomin.

Inga svar om hållbarheten

Filosofin om prioritet på en kraftigt ökad biomassaproduktion och avverkningar på bekostnad av andra nyttigheter för andra samhällsintressen för utvecklingen av bioekonomin bygger på ett antal alltför snäva synfält eller felslut.

Skogsindustrin, LRF Skogsägarna, finansvärlden och andra intressenter menar att det bara finns en väg framåt för utvecklingen av bioekonomin och fossilfritt Sverige. Och det är en kraftigt ökad produktion av biomassa och avverkningar. I praktiken innebär kraven att natur-, miljö- och mångfaldshänsyn reduceras. Visserligen säger Skogsindustrin i en debattartikel i Altinget (12/5, 2020) att den cirkulära bioekonomin samtidigt ska klara hållbarheten. Men man utvecklar inte hur lösningen på denna ekvation ser ut.

Trycket från konsumenter och konsumentvaruföretag på en hållbar produktion och råvaror har ökat. Därför måste de svenska skogsföretagen leverera produkter som lever upp till dessa hållbarhetskrav om man skall vara en internationell marknadsaktör.

En endimensionell utgångspunkt och fem felslut

Filosofin om prioritet på en kraftigt ökad biomassaproduktion och avverkningar på bekostnad av andra nyttigheter för andra samhällsintressen för utvecklingen av bioekonomin bygger på ett antal felslut:

Felslut 1. Syftet med introduktionen av bioekonomi är inte att ha ett snävt synsätt med ’mer av det samma’. Utan en bioekonomi baserad på skogssektorn måste bygga på insikten att bioekonomin är ett verktyg och katalysator för att nå de globala målen för uthållig utveckling och klimatförändring.

Ekonomin i skogssektorn måste bygga på en hållbar cirkulär ekonomi som innehåller alla skogens ekosystemtjänster och effektiviserar och minskar resursutnyttjandet. Det betyder att en hållbar cirkulär bioekonomi måste placera hållbar natur och biologi som en grundförutsättning.

Felslut 2. Anhängarna av Slukhålets teori har inte grundat denna på några ekonomiska analyser utan bygger på förenklade antaganden om skogsindustrins utveckling. En grundförutsättning för skogsindustrins transformation till en bioekonomi är att den måste vara lönsam.

Det är inte maximalt antal kubikmeter ved som är det viktigaste utan industrins långsiktiga lönsamhet. För att lyckas inom bioekonomin måste skogsindustrin vara ledande i hela värdekedjan för dessa produkter inte minst i teknik- och marknadsutvecklingen.

Om det inte finns någon lönsamhet i skogsindustrins produkter inom bioekonomin så uteblir naturligtvis virkesförsörjningen.

Felslut 3. Slukhålets anhängare har orealistiska antaganden om dynamiken av marknadsutvecklingen för bioekonomins produkter. Flytande biobränslen är en nyckelkomponent i dagens debatt och politik om bioekonomins utveckling. Problemet är att man bortser från att det endast finns en ekonomiskt möjlig total produktion av 7-8 terawattimmar biodrivmedel inom en tioårs period och för detta krävs ett ökat biomassauttag av cirka 10 terawattimmar. Detta skall jämföras med Fossilfritt Sveriges vision om 50-60 terawattimmar på längre sikt.

Felslut 4. Det sker en kontinuerlig teknologisk utveckling inom skogsindustrin som leder till ett effektivare resursutnyttjande. Detta arbete kommer kraftigt att minska råvarubehovet genom smartare produkter. Samtidigt driver inte minst digitaliseringen och coronakrisen på en snabb strukturomvandling där viktiga svenska produktgrupper som tidnings- och tryckpapper där produktionen mer än halverats och kommer att fortsätta att minska.

Till sist. Slukhålsföreträdarna driver i praktiken en skogspolitik och skogsindustripolitik med en endimensionell utgångspunkt, nämligen att industrins virkesförsörjning är överordnad övriga samhällsintressen men utan relevanta analyser. Om vi bedriver skogspolitik baserat på sådana förutsättningar kommer vi att hamna i en återvändsgränd som kommer att bli besvärlig och kostsam att ta sig ur. Att försöka lösa den komplexa frågan om skogens hållbarhet med endimensionella och enkla lösningar kommer bara att leda till ökad polarisering och låsningar i näringen.