Barn hålls kvar i låst institutionsvård på övertid

Debatten om ungdomsfängelser förs i högt tonläge. Betydligt tystare är det om de ungdomar som i dag vårdas enligt LVU på Statens institutionsstyrelses (Sis) ungdomshem. Detta trots att vi vet att många av dem blir kvarhållna på låsta institutioner betydligt längre än det finns skäl till. 

Vuxenvärlden gör inte sitt jobb

En ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter (IMR) tydliggör problematiken: Ett stort antal barn och unga blir varje år kvar på Sis, trots att Sis och socialtjänsten är överens om att de är färdigbehandlade. Barn blir kvar bakom låsta dörrar – inte för att de behöver det, utan för att vuxenvärlden inte har gjort sitt jobb. 

Sis egen statistik visar att mediantiden för en LVU-placering har ökat från fyra till sex månader sedan 2022, trots att lagstiftningen anger att vård enligt LVU i normalfallet inte ska överstiga två månader.

Kritiken måste riktas dit den hör hemma: mot kommunpolitiker i landets socialnämnder. Det är de som ytterst ansvarar för planering, uppföljning och beslut om vårdkedjan efter Sis. 

Kräv en utskrivningsplan

Att kommuner inte skulle veta när en ungdom är redo för utskrivning faller på sin egen orimlighet. För alla andra delar av vårdkedjan finns krav på vårdplaner, genomförandeplaner och tydliga mål för placeringen. Vid LVU finns dessutom ett domstolsbeslut som borde ge än större tydlighet kring både vårdbehov och tidsramar. Ändå brister planeringen och barnen betalar priset genom fortsatt frihetsberövande utan vårdskäl.

Ett stort antal barn och unga blir varje år kvar på Sis, trots att Sis och socialtjänsten är överens om att de är färdigbehandlade

När kommunerna brister måste den nationella politiken kliva in och ställa tydliga krav: en placering på Sis bör villkoras med att det finns en utskrivningsplan redan vid inskrivning.

Den absoluta majoriteten av barn och unga som skrivs ut från Sis placeras i HVB eller familjehem. Dessa insatser bedrivs i stor utsträckning av idéburna och privata aktörer, som verkar utanför Sis murar och tar emot barnen när den mest ingripande vården är avslutad. 

Kommunpolitiker måste respektera barns rättigheter

Det finns i dag lediga platser i många av dessa verksamheter, som har hög kompetens och lång erfarenhet av att arbeta nära barn och unga med komplexa behov. Ändå hålls barnen alltså kvar i låst institutionsvård på övertid. Dygnskostnaden för HVB är dessutom i många fall betydligt lägre än för vård på Sis, vilket gör dessa onödigt långa institutionsplaceringar svåra att försvara – både ur ett barnrätts- och ett samhällsekonomiskt perspektiv. 

Men den verkliga kostnaden mäts inte i kronor, utan i förlorad frihet och fördröjd återgång till en normal uppväxt. Barn ska inte bli kvar bakom låsta dörrar för att vuxna låter bli att ta sitt ansvar. Det är hög tid att kommunpolitiker i landets socialnämnder säkerställer att barns rättigheter respekteras – även när de vårdas längst bort från offentlighetens ljus.