Arbeiderpartiets strategi lyckades – Fremskrittspartiet bidrog till segern

Arbeiderpartiet vann valet och regeringsmakten tack vare en skickligt genomförd valstrategi, och genom att utpeka Fremskrittspartiet (Frp) som sin främsta motståndare. Kampen mot en tänkt regering ledd av Sylvi Listhaug blev en noggrant beräknad och avgörande del av Ap:s strategi för att vinna valet.

Så såg valrörelsens slutskede ut. I förväg hade Arbeiderpartiet och Jonas Gahr Støre själva lagt grunden genom det sammanträffande av händelser som slutade med en ren Ap-minoritetsregering i februari 2025. Historien om det som skedde fram till brytningen med Senterpartiet har beskrivits och analyserats ingående, men det grundläggande är att Støre knappast hade blivit omvald måndagen den 8 september, om Ap/Sp-regeringen hade fortsatt genom krisvintern 2024/25.

Det råder för övrigt liten tvekan om att det var Senterpartiet som på egen hand valde att lämna regeringen, i tron att partiet som fristående skulle kunna profilera sin egen kärnpolitik och återvinna något av sin förlorade styrka. Så blev det inte. Resultatet är att partiet trots tappat väljarstöd bidrog till att Ap kunde visa upp nya statsråd, och dessutom hämta in Jens Stoltenberg. Därutöver lyckades Ap inge nationen en känsla av trygghet och ledarskap när Trump chockerade världen genom att vinna valet och tillträda som president i januari.

Tre centrala löften

Arbeiderpartiets egna valkampanjgrepp handlade om tre löften som de skulle mätas på i valet. Det första var att minska väntetiderna i sjukvården, det andra var att bidra till en förbättring av människors köpkraft, och det tredje var att genomföra offensiva åtgärder mot kriminaliteten.

Det kan absolut diskuteras om partiet har uppfyllt dessa löften fullt ut. Men det har varit tillräckligt för att åtminstone avväpna och neutralisera den starkaste kritiken.

Jan Christian Vestre genomförde en satsning på att korta väntetider genom hård kontroll och press mot hälsoföretagen, för att få bättre överblick över sjukhusköerna och för att ta udden av Høyres kampanj mot regeringen.

När Norges Bank till slut beslutade om sin första räntesänkning och löneuppgörelserna gav SSB-siffror som visade på förbättrad köpkraft, gav det tillräckliga argument för delvis att kunna hävda att ekonomin var på väg att vända. Om regeringen inte hade haft svar på dessa två kärnområden, hälsa och ekonomi, kunde måndagens val ha sett annorlunda ut

Frp stärktes – Høyre försvagades

Frp:s tillväxt på Høyres bekostnad gav därmed Arbeiderpartiet en legitim anledning att definiera Listhaug som det enda alternativa statsministervalet. Och just denna förändrade styrkebalans på den borgerliga sidan, med ett starkt Frp och ett försvagat Høyre, blev det som kom att prägla valrörelsen.

Venstre hamnade ännu en gång under spärren. Stortingsledamoten Abid Raja uttryckte det så här i NRK tidigt på valkvällen: ”Vi har försökt att lyfta den ena stora frågan efter den andra i valkampanjen, men det kokade ner till att en röst på Venstre är en röst på Sylvi Listhaug. Vi nådde inte fram.”

På samma sätt, fast på Støres sida, använde Miljøpartiet de grønne Listhaug-kortet i en lyckad slutmobilisering för att komma över fyraprocentsspärren och rädda Støre som statsminister. Hade dessa två partier bytt plats i förhållande till spärrgränsen, kunde landet ha vaknat upp till en annan statsminister tisdagen den 9 september.

Frp:s egen seger

Fremskrittspartiet drev en valkampanj som hade som mål att maximera partiets väljarstöd. Det blev framgångsrikt.

En strålande nöjd Listhaug kunde fira det bästa resultatet sedan partiet bildades för 52 år sedan.

När Høyre-folket under de sista dagarna började inse nederlaget, var en vanlig analys inom partiets kretsar att Frp över huvud taget inte var intresserade av en valvinst, utan endast av att vinna väljare till sitt eget parti.

Fremskrittspartiet drev en valkampanj som hade som mål att maximera partiets väljarstöd. Det blev framgångsrikt.  

Utspelet mot Sylvi Listhaugs statsministerkandidatur var ett panikartat sista försök att vinna tillbaka egna väljare från sofflocket, något som inte lyckades. Erna Solberg erkände på valnatten att ”partiet hamnade i en svår kläm mellan Arbeiderpartiet och Frp”, som de inte lyckades hantera.

Valet ledde till väljarförluster, och till att flera av Høyres mest lovande yngre profiler, som Sandra Bruflot och Ola Svenneby, inte kom in på Stortinget. Nu väntar självrannsakan och med tiden en ny partiledare.

Nya politiska mönster

En ofta upprepad slutsats efter detta val är att de två blocken, med Høyre och Arbeiderpartiet som kärna på var sin sida, inte längre gäller. Det är en analys som har mycket för sig, men frågan är om man kan ana konturerna av något nytt, eller om det så småningom kommer att bildas ett mönster med olika allianser i olika frågor.

Den knappa majoritet som bestod av Høyre, Venstre och Arbeiderpartiet kring ett klimatavtal i juni har till exempel inte längre majoritet och måste få med sig MDG i en slags mitten-/EU-vänlig grön allians. Ingen enkel uppgift.

Utmaningar för Støre

Støre hade inga konkreta svar på hur han ska hantera sitt färgstarka tutti frutti-lag. Han markerade Arbeiderpartiets absoluta gränser: att stå fast vid EES-avtalet, Nato och genomföra en ansvarsfull ekonomisk styrning.

Støre hade inga konkreta svar på hur han ska hantera sitt färgstarka tutti-frutti-lag. 

Undertexten var tydlig. Om inte de fyra partierna accepterar dessa ramar, är en Frp-regering alternativet. Ytterpunkterna i alliansen bakom Støre är, som jag ser det, Senterpartiet och MDG. De två är både politiska och kulturella motpoler.

På mina frågor i Stortingets vandringshall natten till tisdagen erkände alla ”Støre-partierna” det självklara: att samarbetet blir mycket krävande. Det kommer att finnas mycket att följa framöver.

Støre kommer nu att föra samtal med vart och ett av partierna var för sig om vilka egna genombrott de ser framför sig, och hur Arbeiderparti-regeringen själv ser på samarbetet framöver.

Det kommer inte att arbetas fram något samarbetsavtal, och det första politiska förslaget som kommer från regeringen är statsbudgeten, som redan är färdig. Det kommer att krävas stor politisk vilja och flexibilitet från båda håll för att Støres regeringsprojekt inte ska präglas av en hög konfliktnivå.

Risken finns också att denna regering förlorar anseende så snart den har tillträtt, och att högerblocket i Stortinget ytterligare stärker sig i opinionen. Kanske kan sådana perspektiv bidra till att föra samarbetet in i ett mer fredligt spår.

Støres motivation efter den första regeringsperioden är hur som helst mycket stark. Hans replik kom från hjärtat:

”En sak är att bli vald, något helt annat är att bli omvald.”

Artikeln har tidigare publicerats på Altinget.no.