Andersson, gör det enda rätta och erkänn folkmordet 1915

Den 24 april var det den 107:e minnesdagen av folkmordet 1915. Detta bortglömda folkmord krävde över 1,5 miljoner liv i dåvarande Osmanska riket, dagens Turkiet. Den kristna gruppen passade inte in i ungturkarnas vision om ett etniskt homogent rike och pekades ut som landsförrädare. Den 24 april utfärdades order om att massmörda och deportera de kristna folkgrupperna bestående av armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker som kom att bli det första folkmordet i modern tid. Detta folkmord tömde dagens Turkiet på dess kristna ursprungsbefolkning som idag uppskattas till 0,3 procent av befolkningen i Turkiet jämfört med 25 procent i Osmanska riket år 1914. 

Massmorden kom att skapa en inrikespolitisk debatt i Sverige 1917 och en solidaritetsrörelse uppstod där bland andra Carl Lindhagen, socialdemokratisk riksdagsman och fredsaktivist, var initiativtagare. Till skillnad från högern, stod vänstern väldigt tydligt på den kristna minoritetens sida. Hjalmar Branting, dåvarande socialdemokratisk partiordförande som senare kom att bli statsminister, kallade vid ett protestmöte i Stockholm 1917 massmorden för ett folkmord och blev därmed en av de första att använda begreppet.

Varför dröjer erkännandet?

På senare år har frågan huruvida händelserna ska benämnas som ett folkmord eller inte debatterats och diskuterats i Sveriges riksdag. Socialdemokraterna tog kongressbeslut 2009 att driva igenom ett erkännande i riksdagen. Ett år senare, 2010, röstade riksdagen för ett erkännande av folkmordet genom en S-V-MP-motion med knapp majoritet, 131 mot 130 röster. Alliansen röstade emot. Riksdagen tillkännagav alltså regeringen att erkänna folkmordet 1915 och att Sverige bör verka inom EU och FN för ett internationellt erkännande av folkmordet 1915. Den dåvarande Alliansregeringen fullföljde inte riksdagsbeslutet. Dåvarande utrikesminister Carl Bildt kontaktade till och med sina turkiska kollegor och bad om ursäkt för riksdagens agerande.

Vad har då detta med dagens politik och regering att göra?

Under valrörelsen 2014 besökte Stefan Löfven Södertälje med ett löfte att fullfölja det riksdagsbeslut som Socialdemokraterna drev igenom, nämligen att erkänna folkmordet 1915 i regeringsställning. Trots löftet vill inte den svenska regeringen benämna massmorden för vad det är: ett folkmord. Orsaken sägs vara en begränsning i folkmordskonventionen som hindrar regeringar att benämna massmordet som folkmord. Detta är i fullständig motsägelse till vad grundaren av Folkmordskonventionen, Raphael Lemkin, gjorde; som i sin förklaring av konventionen hänvisade till folkmordet 1915 som ett tydligt exempel. 

Erkänn folkmordet, Magdalena Andersson!

I decennier har presidenter i Frankrike, USA, Grekland och Kanada, för att nämna några, gjort offentliga uttalanden den 24 april varje år. Emmanuel Macron har gjort minnesdagen till flaggdag och det är sedan tidigare en obligatorisk del av den franska skolundervisningen. Förra året kom ett efterlängtat erkännande från USA:s regering och president Biden. Frågan är, vad väntar den svenska regeringen på? Om dessa världsledare kan göra det, varför kan då inte den svenska regeringen göra det, som i andra frågor säger sig stå ”på rätt sida av historien”?

Det är nu på tiden att den svenska regeringen fullföljer riksdagsbeslutet från 2010 genom att erkänna folkmordet 1915 fullt ut och sätta press på Turkiet att göra detsamma. Blå och röda regeringar har misslyckats och måste rätta till sitt fel. Magdalena Andersson, hoppet ligger hos dig, gör det enda rätta och kalla det för vad det var – ett folkmord.