Åtta kandidater men ingen given vinnare

ANALYS. Miljöpartiet ska välja nytt språkrör den 31 januari. Hela åtta personer vill ta över efter Isabella Lövin. Men efter den öppna utfrågningen i dag kvarstår faktum: det finns ingen given efterträdare.

När Isabella Lövin meddelade att hon slutar som språkrör infann sig frågan, vem ska ta över? Det fanns en given favorit, europaparlamentarikern Alice Bah Kuhnke. Men hon sa nej.

Men efter hand dök det upp gott om kandidater ändå. Hela åtta stycken. Kanske säger det också något om att det inte finns någon favorit. Det är vanskligt att veta vem man ska sätta sina pengar på.

Liknande svar

Dagens utfrågning förändrade inte den bilden. Kandidaterna står i de flesta frågor väldigt nära varandra politiskt. Alla vill förbättra för de som har det sämst. Alla vill ha friskolor men tycker att systemet behöver reformeras. Alla väljer vänster framför höger. Alla vill vara tydliga med sina visioner och alla tycker såklart att klimatet är viktigt.

Inga riksdagsrävar

Hade det funnits en rutinerad minister eller en riktig riksdagsräv hade dessa haft ett tydligt försprång gentemot de andra. Men Miljöpartiet har en rotationsprincip som gör det svårt att vaska fram sådana. De flesta i riksdagsgruppen kom in efter valet 2018 och ingen av kandidaterna har suttit längre i riksdagen än sedan 2014. Ministern som ställer upp är bara inne på sitt andra år.

Stockholm

Ändå är det jämställdhetsminister Åsa Lindhagen som nämns som en av favoriterna. Men det som talar till hennes nackdel är att hon inte har en tydlig miljöprofil (med MP-mått mätt) och framför allt att hon är från Stockholm. Miljöpartiet hamnade under riksdagsspärren i 20 valkretsar i riksdagsvalet. För att kunna få ett opinionslyft behövs det att MP växer utanför Stockholm. Då är det problematiskt om båda språkrören kommer från huvudstaden.

Stockholmsbiten ligger också kandidaterna Annika Hirvonen och Pernilla Stålhammar i fatet. Stålhammar ligger dessutom skrynkligt till efter att hon förra mandatperioden pekade ut partikollegor som säkerhetshot och därför blev av med sina utskottsplatser.

Fler uppförsbackar

Karolina Skog har också en petning bakom sig. Hon fick inte förtroendet från ledningen att sitta kvar som miljöminister när Stefan Löfvens andra regering bildades.

Elin Söderberg har inte haft några uppdrag på riksnivå och har därmed en uppförsbacke jämfört med de andra kandidaterna.

Rebecka Le Moine är kanske den som sticker ut mest politiskt. Men frågan är om hon sticker ut för mycket när många i partiet ändå vill att MP ska sitta i regering och lyckas driva igenom sin politik snarare än att vara en proteströrelse.

Lite bättre chans

Märta Stenevi och Janine Alm Ericson ligger nog bättre till. Stenevi lyckades bli partisekreterare mot valberedningens förslag på den senaste kongressen. Så hon har bevisligen ett stort stöd i landet. Men samtidigt bär hon som partisekreterare också en del av ansvaret för att partiet inte lyckats nå ut. Dessutom har det på senare tid kommit uppgifter om att det finns de i partiet som tycker att hon lite för mycket kör sitt eget race.

Janine Alm Ericson är kanske den tydligaste kompromisskandidaten. Men det är också där hennes problem ligger. Hon har suttit i riksdagen sedan 2014 men inte gjort något större väsen av sig. Miljöpartiet suktar efter ett språkrör som kan ta plats.

Bråttom

Samtidigt är det här ett kritiskt val för partiet. Det brinner i knutarna för MP att förbättra sitt väljarstöd. I dag kom en mätning från SVT/Novus där Miljöpartiet återigen halkat ner under spärren. Nästa riksdagsval är bara två år bort. Det gäller för partiet att den som i slutändan blir vald lyckas sticka ut mer som språkrör än vad någon av kandidaterna gjorde i dag.

Forrige artikel Det finns viktigare val än presidentvalet i USA Det finns viktigare val än presidentvalet i USA Næste artikel Regeringen tar taktpinnen från Folkhälsomyndigheten Regeringen tar taktpinnen från Folkhälsomyndigheten
Gotland får grönt ljus – men västkusten ger inte upp

Gotland får grönt ljus – men västkusten ger inte upp

EU-FOND. Det finns sex miljarder anledningar att vara med i slutgallringen av de regioner som ska få dela på potten i EU:s nya omställningsfond. Stålindustrin i Norrland och cementen på Gotland har fått ett preliminärt ja, men andra kandidater har ännu inte gett upp.