Bengtsson: Även politiska partier sviker väljarna

REPLIK. Även politiska partiet kan svika väljarna i centrala politiska frågor. Att stå på partimaktens sida i alla lägen kräver därför en något djupare analys. Finn Bengtsson (M), ger replik till Maria Stockhaus (M). 

Finn Bengtsson
riksdagsledamot (M) för Östergötland

För egen del skulle det aldrig ens vara tänkbart att byta från det parti som jag representerar på riksnivå. Har jag synpunkter på mitt partis politik är det snarare min skyldighet att på mitt riksdagsmandat försöka påverka mitt parti i den riktning som jag och mina väljare önskar se utvecklingen gå och ställningstaganden landa. Inte lämna mitt parti, för det är oftast att fega ur rejält. Men kanske ändå inte alltid.

Vem har mest rätt? 

Min partikollega i riksdagen Maria Stockhaus (M) förfasar sig dock oreserverat för att någon sviker sitt parti med att lämna partiet och bli partilös under pågående mandatperiod. Av hennes argument framgår att nog helst vill se att mandatet för den som lämnar ett parti under en pågående mandatperiod stannar kvar i partiet. Men om nu partiet istället sviker väljarna, och den som lämnar partiet gör det på uppmaning av dennes väljare – vem har då mest rätt? Partiet eller den som uppbär mandatet?

En för stark partimakt 

Vi har en alldeles för stark partimakt i Sverige i dag. Detta visar sig på så många plan, och att gå emot partiet utan att lämna detsamma kan jag försäkra Maria Stockhaus leder ofelbart till försök till bestraffning och utfrysning. Detta fick jag själv erfara i samband med den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ), från min kritik från första dagen (27/12-14) till dess att DÖ föll på eget grepp drygt nio månader senare. Men fortfarande hölls jag kort och ute i kylan av såväl riksdagsgrupps- som partiledning. Ända tills två och ett halvt år senare, då den nytillträdde partiledaren Ulf Kristersson tydligt deklarerade att DÖ var en katastrof. Men tror ni att någon i ledningen bad mig om ursäkt för det beteende av otillbörlig bestraffning som min kritiska hållning medfört.

Partiet är syndare

Jag kan därför ha viss förståelse för att andra riksdagskollegor inte kan klara av den situation som jag utsattes för, och väljer att lämna sitt parti. Men om det partiet betett sig likadant mot dem som mitt parti mot mig i DÖ-frågan, ja, då är det för mig inte självklart att den som lämnar sitt parti under sådana omständigheter ska tvingas låta mandatet vara kvar hos den egentliga syndaren – partiet.

Respektlöst mot väljarna 

Maria Stockhaus exemplifierar med en kommun där två moderater lämnade för socialdemokraterna, och att det då blev en vänstermajoritet. Hon säger att detta är respektlöst mot demokratin och respektlöst mot väljarna med argumentet att väljarna röstat för en borgerlig majoritet. Men låt mig då fråga Maria Stockhaus om inte det är respektlöst mot väljarna att under en hel mandatperiod i riksdagen låta en borgerlig majoritet regeras av en vänsterminoritet, trots att vi kunde ha ändrat på detta vid budgetomröstningen den 16 juni 2018 och troligen fått chansen att få en kvinnlig moderat statsminister då?

Jag lade en motion till min förbundsstämma våren 2015 om att avskaffa DÖ, och där i mitt eget valdistrikt fick jag massivt stöd för denna motion. Följaktligen drev jag frågan vidare i riksdagen och röstade för vårt eget alliansbudgetförslag som hade mitt, och troligen även Maria Stockhaus, väljarstöd. Men Maria Stockhaus röstade liksom i princip hela alliansgruppen inte för sitt eget förslag, och lät därmed en skadlig rödgrön minoritetsbudget drabba Sverige.

Även politiska partier kan svika

Om inte detta var att svika de borgerliga väljarna så vet jag inte hur ett värre svek kan se ut. Så även politiska partier kan svika väljarna i centrala politiska frågor. Då är det inte så klädsamt att bara ge sig på enskilda riksdagskollegor som, kanske av ovanstående skäl, inte kan leva med ett sådant svek mot väljarna och tvingas lämna sitt parti. Att enögt stå på den alltför starka partimaktens sida i alla lägen kräver därför en något djupare analys av det demokratiproblem som Maria Stockhaus ger uttryck för.

Forrige artikel Minskad sjukfrånvaro i staten - för första gången på sex år Næste artikel Krysskamp inom M i flera valkretsar Krysskamp inom M i flera valkretsar