”Det saknas riskkapital på de idéburnas villkor”

Marika Markovits, är domprost i Stockholms domkyrkoförsamling och var tidigare direktor för Stockholms stadsmission. Gruppens rapport ger rekommendationer till såväl politiker och Upphandlingsmyndigheten som till branschorganisationen Famna och aktörerna själva. (Se faktarutan).

När idéburna aktörer säger att de vill växa hör jag ibland frågan, varför? Finns det ett egenvärde i det?

– Vi tycker att det är orimligt att man inte har fler idéburna aktörer som valmöjlighet. Att växa innebär en kapacitet att göra mer för fler. Om de idéburna ska kunna vara konkurrenskraftiga alternativ, så måste det finnas aktörer som är tillräckligt stora för att åta sig större uppdrag. Så det handlar ytterst inte om ökad ekonomisk tillväxt eller höjda vinstmarginaler.

Det låter ibland som om idéburna vill att staten och det offentliga ska satsa mer pengar på just er driftsform. Vad är det som de vanliga medborgarna får för de extra pengarna?

– Det handlar inte om att det ska bli dyrare, men det finns en marknadslogik som är ogynnsam för de idéburna aktörerna. När man på 1990-talet öppnade för andra alternativ än de offentliga, så var vi ganska oförberedda på ”marknadifieringen”. Vi var vana vid andra samarbetsformer. Tidigare jobbade vi mer med dialog och samsyn både lokalt och regionalt. ”Hur ser utmaningarna ut, vilken typ av tjänster behövs?”

– Det svåra med upphandlingssystemet är att fokus i så hög utsträckning har legat på priskonkurrens. Då kvävs den innovationskultur som finns inom den idéburna sektorn, där man tidigare har kunnat utveckla och förändra utifrån dem man arbetar med och deras behov. Nu blir det i stället låsta tjänster som följs upp med kontrollinstrument. Civilsamhället sätts liksom i tvångströja.

{{factbox:2524:R}}

Men den som behöver hjälp går väl till de aktörer som är kända för sin kvalitet, inte för att den tänker: ”Jag vill gå till en idéburen aktör”? Vad är det man som brukare eller vårdtagare ska tjäna på att idéburen sektor blir större?

– Med all respekt för andra aktörer, för det finns såklart många med kvalitet och bra insatser, men idéburna organisationer tänker ofta långsiktigt utifrån idé. Man är också anpassningsbar, och överskott investeras i fler aktiviteter och ökad kompetens.

– Sedan har vi en helhetssyn på människan. Innehållet i verksamheten bestäms inte bara av upphandlaren. Det formas också av den idé eller värdegrund som organisationen utmejslat under lång tid, ofta i dialog med målgruppen. Värderingarna och idén är väl förankrade i den inre kulturen. Det ger kvalitet i bemötandet och en dialog med brukaren kring insatsen som jag tror är annorlunda än i kommunal och privat verksamhet.

– En del idéburna kompletterar också de insatser som bestämts i upphandlingen med extra aktiviteter eller med volontärer som gör extrainsatser.

Vårdföretagarna skrev i sitt remissvar till Samuel Engbloms utredning SOU 2019:56, att det är storleken och inte driftsformen man borde rikta in sig på. De små aktörerna har svårt att hävda sig, även bland de privata. Kan du inte hålla med om det?

– Jo. Det finns en storleksfråga, men också en identitets- och kulturfråga. Generellt stämmer det att små aktörer har svårt att hävda sig. Men det finns små näringslivsaktörer som har vuxit sig stora på ett sätt som saknar motsvarighet inom idéburen sektor.

– Sedan menar jag att det inte går att bara logiskt argumentera för varför vi ska ha en bättre välfärdsmix mellan offentligt-idéburet-privat. Det finns också ideologiska argument, och här måste partierna välja väg. Hur ser man på välfärden? Är marknaden det bästa sättet att effektivisera? Jag hävdar att svaret delvis är ja, delvis nej. Jag har besökt Kanada, och där avsätter politiken vissa uppgifter till idéburen sektor. De ser inte att marknaden är den form som driver rätt typ av utveckling i exempelvis förskolor.

Det här har pågått sedan 90-talet, kan det inte vara så att politiken redan har valt väg?

– Politik kan alltid förändras. För 50 år sedan tyckte man att all välfärd ska drivas av det offentliga. Till syvende och sist är det också en fråga om vad medborgarna vill. Och frågar man medborgarna så vill de inte ha vinstutdelning från välfärden.

Om du ska vara självkritisk, vad har idéburen sektors svagaste sida varit?

– Riskkapital och investeringar. Där är idéburna styrelser försiktiga och vill gärna minimera risktagandet genom att främst tänka långsam, organisk tillväxt. Och vi söker samförstånd med det offentliga, inte främst en affärsrelation. Men det saknas också riskkapital på idéburna villkor. Ett av våra förslag är att låta Allmänna arvsfonden bli en part till idéburna. Både för innovation och för tillväxt.

– För de politiska partier som vill se att idéburen sektor ska utgöra en större del av välfärden om ett antal år: här är några förslag som gör skillnad. Tio procent har Famna satt som mål till 2030. Det är inte så mycket, men det skulle ändå vara en stor förändring.