
Det hölls inga hyllningstal till EU-medlemskapet när partiledarna möttes i en EU-politisk debatt i riksdagen på onsdagen, på dagen 30 år sedan det svenska folket lade sin röst för att gå med i unionen.
Magdalena Andersson fick visserligen något piggt i blicken när hon berättade om hur en 30 år yngre hon röstat på plats i Wien, och firat valresultatet tillsammans med österrikare som tillsammans med Sverige och Finland tog samma steg in i unionen några veckor senare, den 1 januari 1995.
I övrigt var det framför allt ett brett konstaterande bland partiledarna att tryggare kan ingen vara än i EU:s famn när orosmolnen tornar upp sig på den globala horisonten. Med krig i Europa och Mellanöstern, Donald Trump snart tillbaka i Vita huset, terrorhot, klimathot och gränsöverskridande kriminalitet är insikten i dag grundad hos politikerna att det är i EU-gemenskapen som Sverige har det som bäst.
Till och med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson konstaterade att EU i dag är den plattform för samarbeten vi har för den här delen av världen och att SD där är ”en konstruktiv kraft” – dock med brasklappen att ”varje land måste få vara herrar i sitt eget hus”.
Just så hemskt mycket EU-politisk debatt blev det dock inte denna 30-årsdag. Tre decennier in i EU-samarbetet råder en rätt bred konsensus bland partierna kring vilken politik Sverige ska föra i EU. När det hettade till i debatten handlade det istället framför allt om vad som görs på hemmaplan vad gäller klimat, migration och ekonomi.
Kanske hade man ändå kunnat förvänta sig lite mer engagemang från politikerna i den här brytningspunkten som EU-samarbetet befinner sig i.
Nytt politiskt landskap
Onsdagens EU-politiska partiledardebatt var den första sedan EU-valet i juni. EU står inför ett nytt kapitel, med ett nytt politiskt landskap att utgå ifrån.
Ett nytt EU-parlament är på plats där den politiska majoriteten tagit ett rejält kliv åt höger.
En ny EU-kommission är på ingång, där de sista detaljerna i skrivande stund håller på att utmejslas i en het politisk maktkamp som letat sig upp på högsta nivå i parlamentet och till och med in i medlemsländernas regeringar – och där Sveriges kommissionärskandidat Jessika Roswall förra veckan blev en bricka i maktspelet.
Och: Nästa år ska ett första utkast på EU:s långtidsbudget läggas fram – en budget som sträcker sig över sju år och i stort sätter ramarna för vad EU ska ägna sig åt en stor del av det kommande årtiondet. Vad vill partierna se för prioriteringar i denna?
Statsminister Ulf Kristersson gav några ledtrådar i sitt inledande tal, där han tryckte på regeringens EU-mantra om kriget, konkurrenskraften, kriminaliteten och klimatet. Och att Sverige ska bryta med sin tidigare motvillighet i EU-kretsen och gå all in i samarbetet.
I övrigt var de politiska visionerna rätt oinspirerade i onsdagens debatt.
Ljummet intresse
Att intresset för EU fortfarande är ljummet hos vissa partiledare anades dessutom när Jimmie Åkesson tyckes rätt omedveten om vad hans partikamrater egentligen pysslar med i Bryssel.
– Jag kan inte ta ansvar för enskilda omröstningar i parlamentet. Det kan finnas tusentals olika skäl till att man röstar på det ena eller det andra sättet i Europaparlamentet, sade han undvikande på frågan om varför SD som enda svenskt parti i parlamentet inte röstade emot att skyddsspärren för fiske i Östersjön skulle rivas upp för några veckor sedan – och verkade inte ens veta vad frågan rörde sig om.
Statsminister Ulf Kristersson (M) och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson var å sin sida mest upptagna av att bråka om vem som varit först med att införa paradigmskiftet med att strama åt migrationspolitiken i Sverige. Allt medan Jimmie Åkesson satt och mös i publiken.
Kanske var just detta det tydligaste svaret på vart Sverige är på väg i EU-samarbetet.



















