Nu förbereds ransonering av tandvård

Om regeringens och Sverigedemokraternas planer går i lås, så införs ett nytt högkostnadsskydd för de som är 67 år eller äldre från och med första januari nästa år.

Vid en första anblick kan det verka positivt för patienterna. Men bakom den vackra fasaden om lägre tandvårdskostnader skymtar ökad tandläkarbrist och ransonering. En fungerade tandvård, som bygger på stor valfrihet för patienten, ersätts av ett system där staten av nödtvång tvingas ransonera utbudet på tandvård, för det är inbyggt i själva tiotandvårdens konstruktion.

Nuvarande system är unikt

Dagens tandvårdsstöd är ett unikt ersättningssystem när det gäller vård. Stödet är en kombination av ett relativt generöst statligt stöd och stor valfrihet för patientenen. Mediankostnaden för tandvård landar på ca 2 000 kronor i samtliga åldersgrupper.

Ett viktigt inslag är att patienten har stor valfrihet gällande både vårdgivare och behandling, så långe behandlingen rör förebyggande tandvård, syftar till att åstadkomma frihet från smärta och sjukdomar, förmåga att äta, tugga och tala utan större hinder eller behövs för ett utseendemässigt godtagbart resultat.

Stödets konstruktion är utformat så att patienten alltid ska betala en viss andel tandvården själv, så att ett val av en dyrare behandling också innebär en högre kostnad för patienten. Syftet med att patienten betalar en del av behandlingen själv är att förhindra att stödet inte blir kostnadsdrivande.

Nu planeras det för ransonering

Regeringen förslag ruckar på grundkonstruktionen i dagens tandvårdssystem genom att kraftigt begränsa patientens kostnad. Risken för att stödet då blir kostnadsdrivande är uppenbar. Detta är något som både regeringen och ansvariga myndigheter är medvetna om och därför planeras det ransonering av vilken tandvård som ska ingå i det statliga stödet.

Ransoneringen är en naturlig följd av en ersättningsmodell som bygger på prisreglering och låga patientkostnader.

Ransoneringen är en naturlig följd av en ersättningsmodell som bygger på prisreglering och låga patientkostnader. Men den utgår inte från de odontologiska behoven som patienten har utan syftar enbart till att minska kostnaden för tandvård.

Begränsningar drabbar patienter med tandlossning

Det är svårt att ransonera mer omfattade åtgärder, så det är därför stor risk att ransoneringen i stället kommer att omfatta åtgärder som syftar till att behandla sjukdom så att mer omfattande behandling inte behövs i ett senare skede. Till exempel föreslår Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket begräsningar i hur ofta en omfattande undersökning får göras eller hur ofta ett rådgivande samtal eller instruktion vid munhälsorelaterade sjukdomar eller problem ska få göras. Dessa begränsningar drabbar till exempel patienter med problem med tandlossning då de inte kan erbjudas undersökningar och instruktioner i den utsträckning som behövs för att behandla sjukdomen.

Effekten blir att patienten antingen själv får betala hela kostnaden för sin behandling eller att sjukdomen förvärras och patientens problem blir allt större.

Ju närmare ersättningsmodellen inom tandvården kommer sjukvårdens ersättningsmodell, desto troligare är att det uppstår problem med ökade köer, längre väntetider och ransonering av vilken tandvård som erbjuds.

Tandvården är i behov av reformer. Men en reform inom tandvården borde rikta in sig på att lösa de verkliga problemen inom svensk tandvård; den bristande tillgängligheten i vissa av landets regioner, underfinansieringen inom barn- och ungdomstandvården samt komplexiteten och variationerna i den regionfinansierade tandvården till särskilda grupper.