Muf och MSU: Bloddonationens byråkrati hindrar livräddning och jämlikhet

DEBATT. Nu finns kunskapen om säker bloddonation. Därför måste vi införa modernare regler och sluta diskriminera HBTQ-personer, skriver företrädare för Moderata ungdomsförbundet (Muf) och Moderat skolungdom (MSU).

Elvira Löwenadler
Vice riksordförande MSU
Lucas Hyvönen Holmberg
2:a Vice distriktsordförande Muf Örebro län
Emil Wellander
MSU-ansvarig Muf Örebro län

 

Årets Pridevecka i Stockholm är över, en vecka som avslutades med en prideparad genom Stockholm där vi gick för de som inte kan, för att alla ska få älska vem man vill och för att homofobiska kommentarer inte hör hemma i omklädningsrum. Vi skulle kunna göra en mycket längre lista på varför det är viktigt för politiken att delta i Pride men vi får heller aldrig glömma av dessa viktiga frågor när Prideveckan är slut.

Nekas att rädda liv

I Sverige argumenteras det ofta att vi har kommit långt, att HBTQ-personer har samma rättigheter som andra. Men riktigt så enkelt är det inte. Ett exempel som är extremt tydligt och lätt att ta på är blodgivning. Överallt syns reklam som uppmanar oss att donera blod, det finns blodbussar på flera platser i landet och blodcentraler med förbättrade öppettider.

Vi blir konstant upplysta om hur viktigt det är att vi tillsammans tar ansvar för samhället, det är för vårt eget bästa. Problemet är att av alla dem som vill ge blod och som vill rädda liv nekas många möjligheten att vara en räddare i nöden på, i mångt och mycket, fel premisser.

Sex månader för smittorisk

Idag regleras blodgivning i Sverige av EU-direktiv samt Socialstyrelsen. Men dessa regler är förlegade och är inte anpassade efter hur verkligheten och kunskapsläget faktiskt ser ut. I dessa direktiv nämns det bland annat att personer som har varit eller är utsatta för en blodsmitta inte får donera blod antingen under en viss tid eller inte alls.

I Sverige är det Socialstyrelsens uppdrag att tillämpa dessa direktiv. Enligt geblod.nu ska en nytatuerad person vänta sex månader på grund av risken för blodsmitta via nål och en person som varit utsatt för smittorisk genom exempelvis stickskada ska vänta sex månader.

Tolv månader för ens läggning

Har däremot en man blivit utsatt för smittorisk på grund av han haft sexuellt umgänge med en annan man måste han vänta tolv månader. Trots att personerna i båda fallen många gånger är utsatta för samma smittorisk skiljer sig ändå väntetiderna åt, varför är det så? Ett nytt EU-direktiv förväntas komma under 2020 och det kunde inte komma en dag för tidigt.

Dagens regler kring blodgivning diskriminerar människor på grund av könet på ens partner samtidigt som SVT har rapporterat om att blodbristen är akut på flera platser runt om i landet. Siffror visar att endast 3 av 100 ger blod i dag – en siffra man skulle kunna ändra på med moderna regleringar.

Kunskapen finns

Under de senaste åren har utvecklingen inom hälso- och sjukvården gått fort fram och kunskapen kring hur en säker bloddonation ska genomföras finns runt om i hela landet. Även kunskapen gällande blodsmittor har kommit långt i utveckling och sjukvården har arbete som är både i preventivt och bromsande syfte.

Trots att hälso- sjukvården utvecklas och samhället tar stora kliv framåt mot ett jämlikt finns det byråkratier och högre instanser som bestämmer vad som får göras och inte utifrån personens sexualitet, vilket i viss mån kan anses diskriminerande för en viss grupp i samhället. Utvecklingen har kommit långt, samhället borde vara lika för alla – fler borde kunna bli hjältar.

Forrige artikel PWC: Låt Sverige bli föregångare på preventivt präglad vård PWC: Låt Sverige bli föregångare på preventivt präglad vård Næste artikel Debatt: Samhället tar inte ansvar för sjuka ensamkommande Debatt: Samhället tar inte ansvar för sjuka ensamkommande