Lämna myten om att Sverige är världsledande i digitalisering bakom oss

Tänk dig 140 miljarder kronor per år. Det är vad som skulle kunna frigöras i offentlig sektor, enligt en analys som Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) gjorde på uppdrag av regeringen 2019. Summan motsvarar högre produktivitet, ökade intäkter och minskade utbetalningar – under förutsättning att dagens AI-teknik används fullt ut i Sveriges offentliga förvaltning.

Det handlar inte om teoretisk framtidsteknik, utan om beprövade lösningar som redan används i andra länder och sektorer. AI-baserade system för schemaläggning, administration och beslutsstöd kan frigöra tid i vård, omsorg och skola. Tid som i dag läggs på manuell dokumentation, dubbelregistrering och navigation genom ett överflöd av separata it-system.

Ändå har dessa 140 miljarder ännu inte börjat realiseras.

För vem väntar vi och vem betalar priset?

Orsaken är inte avsaknad av teknik – utan frånvaron av förmåga att agera i komplexitet. Det handlar om juridisk osäkerhet, organisatorisk fragmentering och en brist på den typ av omdömesbaserad kompetens som krävs när vi inte kan förutsäga exakt utfall, men vet att vi vill framåt.

Vi behöver inte bara teknisk kunskap – utan också omdöme, lärande förmåga och mod.

Det finns ett etiskt dilemma i att inte ta tillvara på teknikens potential, särskilt i ett läge där välfärden är under press. När vi vet att digitala verktyg kan rädda liv, förbättra vårdflöden och ge människor en värdigare vardag – vad innebär det då att vänta? För vem väntar vi? Och vem betalar priset för vår tvekan?

Flera regioner, kommuner och aktörer i offentlig sektor har länge arbetat med att förflytta sina verksamheter, men fortfarande saknas sammanhållna system som följer individen genom vården, skolan eller omsorgen. Vi saknar gemensamma strukturer för informationsflöden, trots att behoven är kända och lösningarna i stora delar redan finns.

Fackförbund uttrycker ofta oro för ökad kontroll, belastning och teknisk övervakning. Det är en legitim oro. Men att motverka digitalisering för att skydda yrkesrollen bortser från verkligheten: att välfärdens medarbetare redan i dag arbetar under ohållbar belastning. Rätt använda är digitala verktyg inte ett hot mot professionen – utan en möjlighet att återerövra den.

Det är dags att sluta efterfråga garantier

Vi lever i en tid där utfallet av stora samhällsförändringar inte alltid kan förutses i detalj. Det gör det extra viktigt att förstå vilken typ av kompetens som krävs. Vi behöver inte bara teknisk kunskap – utan också omdöme, lärande förmåga och mod.

Den brittiske professorn Ralph Stacey beskrev detta i sin modell Stacey Matrix, där beslut i komplexa situationer kräver att vi rör oss bortom traditionell styrning och istället stärker förmågan att agera trots osäkerhet. Denna typ av kompetens behöver byggas i alla delar av offentlig sektor – särskilt i ledarskap, styrning och professionsutveckling.

Det krävs modiga organisationer som vågar agera utan att ha facit i förväg. Det krävs ett systematiskt lärande – och det kräver i sin tur datadelning. För utan förmåga att dela erfarenheter, utforska, utvärdera och förbättra – fastnar vi i prototypstadiet.

Lämna myten om att Sverige är världsledande i digitalisering

Under 2025 samlas aktörer från hela ekosystemet kring välfärdens digitalisering – från verksamhet, forskning och teknik till fackförbund, myndigheter och invånare – i en serie samtal under ledning av initiativet #bättredelat och Leadership ARTS. Målet är att belysa konkret hur funktioner som AI-stödd schemaläggning kan bli en dörröppnare till systemförändring. Vi är många som på olika sätt vill och kan bidra i de samtalen. Det är viktigt, på riktigt.

Men det behövs fler. När vi som medborgare förstår att detta inte görs eller blir gjort, så kanske vi också börjar fråga efter det som krävs: ledarskap, prioritering, vilja och effekt.

De 140 miljarderna från regeringsuppdraget 2019 ligger fortfarande som ett löfte på bordet.

Schemaläggning är något alla verksamheter förstår, och även vi invånare. Det är också en process som i dag är både ineffektiv och personberoende, samt som inte bara handlar om teknik – den handlar likamycket om förståelse för verksamhet, profession och preferenser. Om vi kan använda AI för att planera vård i rätt tid, med rätt kompetens, utifrån invånarens behov – då har tekniken visat sin nytta. Men för att förverkliga detta krävs ett samspel mellan teknik, styrning, etik och mod.

Det är dags att lämna myten om att Sverige är världsledande i digitalisering bakom oss – och på allvar ta tag i verkligheten. Vi har kompetens. Vi har teknik. Vi har data. Det som saknas är ett nationellt ansvarstagande för att frigöra potentialen – och ett erkännande av att uteblivna beslut också får konsekvenser.

För offentlig sektor gäller det nu att stärka sin kollektiva kapacitet att agera – i samverkan, med tillit, och med invånarens bästa som riktmärke. De 140 miljarderna från regeringsuppdraget 2019 ligger fortfarande som ett löfte på bordet. Det är hög tid att börja uppfylla det.