Analys av 
Mattias Croneborg

Hata riktade statsbidrag

KOMMENTAR. Med Magdalena Andersson (S) som finansminister har riktade statsbidrag ökat kraftigt. Men bidragen bär samma drag som den tidigare höga inflationen. Flertalet förlorar på sikt, men de är politiskt svåra att mota bort.

Foto: Regeringskansliet
Mattias Croneborg

Den svenska ekonomen Gösta Rehn myntade på 1950-talet ”hata inflationen”. Han menade att den godtyckliga omfördelningen av förmögenheter som inflation innebär var ett hot mot solidariteten människor emellan. Därför skulle politiker undvika en politik som ledde till höga pris- och lönestegringar. Gösta Rehn påpekade dock att han hatade arbetslösheten minst lika mycket och att hans uttalanden från 1957 inte skulle tas som en intäkt för den politik som drevs i början av 1990-talet. Rehn menade att inflationen då bekämpades på bekostnad av ökad arbetslöshet.

Riksbanksekonomer, och många andra, har tagit Gösta Rehn på orden och hatat inflationen så intensivt att ingen sett röken av inflationens fula tryne de senaste 25 åren.   

Tvärtom finns många ekonomer och politiker som tycker att Riksbanken tagit i för mycket och den varit lite för hatisk i sin penningpolitik.

Något annat att hata?

Kan det då finnas något annat i ekonomin som ekonomer och framför allt politiker kan hata istället? Ja, det finns det faktiskt: Riktade statsbidrag. Det kan låta byråkratiskt och tråkigt men det har blivit ett stort problem i den ekonomiska styrningen av framför allt kommuner och landsting. Det handlar om i runda slängar 100 miljarder av skattepengar som kommuner och landsting får från staten. Det är mycket pengar.

Bidragen kan handla om allt från flera miljarder till högre lärarlöner till bara några miljoner i olika skolsatsningar, som exempelvis naturvetenskaps- och tekniksatsningen på två miljoner. För det senare bidraget blir det utslaget på enskilda kommuner endast några tusenlappar.  Det kan alltså i vissa fall vara ytterst små belopp som ska administreras, både på Skolverket och hos mottagande huvudmän.

Växer kraftigt

Bidragen har vuxit kraftigt de senaste åren och de går inte att säga att det ena politiska lägret är värre än det andra. Utan båda blocken har varit duktiga på att införa nya bidrag utan att för den delen ta bort andra befintliga bidrag.

Är det inte bra att staten kan skjuta till för behjärtansvärda ändamål, om kommuner eller landsting själva inte har råd?

Nej, för det handlar inte om ändamålet utan om medlet. Utvärdering efter utvärdering visar att bidragen är ineffektiva och ibland till och med kontraproduktiva. Så här skrev Riksrevisionen efter att den för ett halvår sedan granskade riktade statsbidragen på skolans område: ”Riksrevisionens övergripande slutsats är att systemet inte fungerar ändamålsenligt, och i vissa fall till och med riskerar att påverka skolutvecklingen åt fel håll”.

Den som värnar våra skattepengar och kvaliteten i skolan kan läsa andra delen av citatet en gång till. Bidrag för miljarder riskerar att göra saken värre i skolan. Bara det uttalandet borde vara nog för politiker att hata riktade statsbidrag.

Bred kritik

– Man sabbar för kommuner att bedriva en effektiv verksamhet, sade Bettina Kashefi, chefekonom på Svenskt Näringsliv på ett seminarium om välfärdssektorns framtida problem som jag var på förra veckan.

Med på seminariet var också flertalet av riksdagspartiernas ekonomiskpolitiska talespersoner. Kritiken mot de riktade statsbidragen var bred.

– Det är ett bisarrt styrsystem. I Malmö stad tar man allt och bokför så att det ser snyggt ut, sade Liberalernas ekonomiskpolitiska talesperson Mats Persson som är invald från ett av Skånedistrikten

– Det är dumt att sitta på Rosenbad och bestämma vilka grunder som gäller för att få speciella lönelyft, sade Fredrik Olovsson, ordförande i finansutskottet (S), angående lärarlönelyftet.

För att förstå de märkliga styreffekter som uppkommer kan man ta bidraget som landets skolungdomar, eller i alla fall deras föräldrar, jublar åt just nu – gratis kollektivtrafik under sommarlovet till dem som går i högstadiet och gymnasiet. Det statliga bidraget är på totalt 350 miljoner kronor under tre år.

Pengar – ja tack

Ett landsting eller kommun får givetvis svårt att tacka nej till sådana pengar. Men den region som har satt igång ett långsiktigt projekt för att få skolungdomar att cykla mer och därför investerat i cykelbanor och lånecyklar kan hålla sig för skratt. Den lokal- eller regionpolitiker som inte tar emot pengarna och låter barnen betala för att resa med kollektivtrafiken kan få det svettigt om grannlänen har gratis lokaltrafik. Om man i stället tackar ja till statsbidragen riskerar lånecyklarna att stå och den planerade utbyggnaden av cykelbanor känns mindre angelägen.

För politiker på riksnivå har det under senare åren blivit ett säkert kort att visa på handlingskraft genom att införa ett riktat statsbidrag. Det ger sken av en konkret reform med tydliga vinnare. Kommuner och landsting får svårt att tacka nej. Vem vill inte ha pengar?

Alternativ finns

Därmed är man inne i en ond cirkel. Men det behöver inte vara så. Det finns alternativa styrformer. Riksrevisionen har föreslagit att regeringen sammanfogar de nuvarande statsbidragen för skolan till ett enda bidrag som fördelas utifrån elevantal, och eventuellt socioekonomiska förutsättningar. Huvudmännen ansöker sedan om att få använda ”sin” del av pengarna för insatser som just deras verksamhet behöver.

Ett annat sätt, är det som SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog föreslår angående lärarlönelyftet. Regeringen meddelar vad de har för förhoppningar om lärarlöner. De kommuner som sedan avsätter så mycket pengar i de reguljära löneförhandlingarna till lärarna som regeringen har angett kompenseras i efterhand från staten. Då blir bidragen en sporre och det föranleder heller inte några ingrepp i löneförhandlingarna.

Staten betalar varje år 100 miljarder kronor i riktade statsbidrag. Pengar som skulle kunna ge långt större nytta än i dag. Därför borde varje politiker reflexmässigt hata riktade statsbidrag. På samma sätt som ekonomer har hatat inflationen. Det lönar sig i längden.

Nämnda personer

Annika Wallenskog

Chefsekonom SKR
Nationalekonom (Uppsala uni.)

Bettina Kashefi

Kanslischef Kommissionen för skattenytta
Samhällsvetarexamen med inriktning nationalekonomi (Uppsala uni.)

Fredrik Olovsson

Riksdagsledamot (S), ledamot i partistyrelsen
Studier i nationalekonomi och statsvetenskap

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00