Folk tonar ner risker med covid för att rättfärdiga trevliga aktiviteter

Tidigare forskning har utgått ifrån att människor värderar risker med intentionen att landa så rätt som möjligt. Dessvärre verkar det antagandet vara alltför förenklat. I någon utsträckning tror folk vad de vill tro och detta gäller även vad vi tänker och tror om risker.

Vi tonar ner risker när det möjliggör för oss att ägna oss åt trevliga aktiviteter – och därigenom ökar vi befintliga faror både för oss själva och för andra. Jag menar att detta bör vara en viktig lärdom för politiker och tjänstemän som är med och formar offentlig policy.

Att mäta riskvärdering genom kafévouchers

I en nyligen publicerad studie undersöker jag hur människor värderar risken för Covid-19-smitta när de får incitament utifrån. Under våren 2021 gav jag ovaccinerade unga vuxna incitament att besöka ett lokalt kafé i Lund genom att slumpvist distribuera vouchers på 15 eller 100 kronor. Därutöver frågade jag alla deltagare hur de värderade risken vid ett kafébesök. Detta gjorde jag vid olika tillfällen: innan vouchern hade delats ut, efter att vouchern hade delats ut, men innan den hade lösts in samt 15 dagar efter att vouchern hade delats ut, när dess giltighetstid löpt ut.

Studenterna tonade ner riskerna

Resultaten av min studie visar att innan deltagarna fick sin voucher ansåg många av dem att kafébesök var en riskfylld aktivitet. Värt att notera är att gruppen som senare får 15-kronorsvouchern och gruppen som senare får 100-kronorsvouchern vid den här tidpunkten inte skiljer sig åt i hur de värderar risken.

Två veckor senare, när vouchern har delats ut, skiljer sig riskvärderingen tydligt åt mellan grupperna. Studenterna som fått en 15-kronorsvoucher värderar vid det här tillfället riskerna med ett kafébesök som högre än två veckor tidigare, vilket stämmer väl överens med ökningen av covidinfektioner under samma period.

Studenterna som fått 100-kronorsvouchern värderar vid samma tillfälle risken som lägre än två veckor tidigare. Avvikelsen mellan hur de två grupperna bedömer riskerna är betydande. Skillnaden korresponderar med de skillnader som man kan observera mellan individer som är måttligt obenägna att ta risker och personer som är måttligt benägna att ta risker.

Förklaringen till detta ligger i att deltagarna med 100-kronorsvouchern hade utvecklat en önskan att använda sin kupong. Deras vilja att använda vouchern var fem gånger så stark som den hos studenterna med 15-kronorsvouchern. För att kunna ge efter för sin önskan och rättfärdiga ett kafébesök valde dessa unga vuxna därför att tona ner de risker som är förenade med covid-19.

Det mest överraskande är insikten att dessa unga vuxna tonade ner risken redan före kafébesöket. Det verkar alltså som att riskvärdering inte formas som ett svar på en ny erfarenhet. I stället är riskvärderingen utfallet av ett önsketänkande, vilket indikerar att studenterna faktiskt inte försökte göra en korrekt värdering av riskerna. Deras mål var i stället att rättfärdiga en obetänksam aktivitet.

Tydliga regler i stället för rekommendationer

Resultaten av min studie utgör ett viktigt argument mot alltför liberala coronaregler och för en rigorös testning. Tyvärr tenderar människor att tolka incitament egoistiskt och utifrån sammanhanget, med resultatet att risker kan underdrivas. I pandemitider innebär detta att enbart rekommendationer när det gäller beteende troligen inte räcker till.

Slutligen är det viktigt att hålla i minnet att det incitament som tillfördes i min studie var tämligen litet. Starkare incitament, som att en supporter vill besöka en viktig match eller att någon vill gå på en väns bröllop, skulle sannolikt föranleda ännu starkare tillfällen där risk underdrivs. Därför menar jag att under en pandemi behöver folk klara och tydliga regler och rekommendationer, som begränsar utrymmet för egoistiska beteenden.