Att välja gynekolog är inte diskriminering

I Dagens Medicin den 26 augusti 2025 argumenterar överläkaren Piotr Brzuchalski för att vården ska ”stoppa diskrimineringen av manliga gynekologer”. Han menar att patienters önskemål om kvinnlig gynekolog har blivit ett accepterat urvalskriterium som hotar kompetensförsörjning och jämställdhet.

Kompetensförsörjning är viktigt, men att likställa patienters gränssättning med diskriminering missar både maktordningen i vårdrummet och gynekologins historia, där kvinnor ofta blivit undersökta utan samtycke, patologiserade eller förminskade. Patienters önskan om trygghet bör i sammanhanget inte kallas diskriminering.

Obalans i vårdmötet

Brzuchalski pekar på att diskriminering på grund av kön är förbjuden i lag, men att vården tycks acceptera ett undantag just här. Detta, menar han, leder till att manliga gynekologer får färre patientmöten och svårare att utvecklas i yrket.

Diskriminering kan förstås utifrån tanken om ett maktutövande från en starkare position över en svagare. När en patient säger nej till en manlig undersökare handlar det om att sätta en gräns vid sin egen kropp, inte om att utöva makt över läkaren. Att kalla detta diskriminering osynliggör maktordningen som finns i vårdmötet.

Förtroende kräver ansvar

Att kvinnor upplever större trygghet med en kvinnlig gynekolog bör inte förstås enbart som en fördom mot män, utan måste ses i ljuset av århundraden av nedvärdering, misstro och ibland övergrepp inom vården.

Samhällets ansvar är att bygga strukturer som gör att patienter inte känner att vårdgivares kön spelar någon roll.

Diskrimineringslagstiftningen är inte till för att tvinga patienter att fördela sitt förtroende jämnt mellan vårdgivare. Att kalla patientens val för diskriminering flyttar ansvar från systemet till den enskilda kvinnan.

Sätt i stället ljuset på det som historiskt och i nutid gör att kvinnor har nedsatt förtroende för män, både allmänt och specifikt i utsatta situationer som gynekologiska vårdmöten. Gör inte kvinnor ansvariga för något som är skapat av män.

Erfarenheter och historia spelar roll

Jag förstår det krångliga med att patienten ska välja vårdgivare. Det är sant att patienter på samhällsnivå måste kunna träffa vårdgivare av olika kön, annars riskerar vi logistiska och organisatoriska problem. Men när vi bygger kontinuitet, tydliga samtyckesrutiner och traumamedvetna arbetssätt minskar betydelsen av kön i mötet. Det stärker patienternas förtroende och gör det samtidigt lättare för manliga gynekologer att arbeta och utvecklas.

Det är inte männen som befinner sig i underläge här. En läkare har gått in i gynekologispecialiteten av fri vilja och med medvetenhet om vad han ska jobba med. Om man tror att man ska kunna jobba med kvinnohälsa utan att befatta sig med kvinnors erfarenheter och historia behöver man nog tänka om.

Ansvarsfrågan är tydlig

I patientmötet behöver den egna drivkraften alltid underordnas patientens behov. Om en patient säger att hon vill träffa en kvinnlig vårdgivare är det inte ett omdöme om den specifika mannens kompetens, utan en gränsdragning kring hennes egen integritet. Att kunna ta emot det utan att gå i försvar bör vara en del av yrkesskickligheten.

Systemets ansvar är att se till att ingen enskild läkare blir sittande utan lärande och erfarenhet. Samhällets ansvar är att bygga strukturer som gör att patienter inte känner att vårdgivares kön spelar någon roll. Det är inte patienten som ska bära ansvaret för detta. Patientens trygghet får inte bli ett hinder för jämställd vård, det borde vara själva grunden för den.