Nu kan några hundra tusen lärarfacksmedlemmar göra upp med effektiviseringskraven

Gott nytt år! Ett alldeles särdeles gott nytt år är det redan för alla som är intresserade av svensk lärarfacklig organisationshistoria. Den 1 januari försvann Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund (LR), och som en fenix reste sig det nya förbundet Sveriges Lärare.

Enligt den nya hemsidan samlar man över 300 000 medlemmar och blir därmed Sveriges näst största eller tredje största fackförbund; vi får väl se när röken skingras om IF Metall eller lärarna är flest. 

Några som däremot inte är medlemmar är alla som inte har fullständig lärarutbildning, det vill säga obehöriga lärare. Fram till 2019 kunde de vara med i Lärarförbundet, men det ändrades i ett av flera steg som troligen syftade till att underlätta samgåendet mellan förbunden.

Vad innebär det? Det får framtiden utvisa. Men en gissning är att det nya storförbundet kommer att få det svårare än annars att göra sig relevanta på friskolor, och på de skolor där eleverna har högst andel lågutbildade föräldrar. Där är andelen behöriga lärare nämligen betydligt lägre än på kommunala skolor och skolor med högutbildade föräldrars barn.

Det är väl lite synd. Det är där facket behövs som mest? 

Några hundra tusen arga och enade lärare kan vara precis vad som krävs för att göra upp med detta. Gott nytt år, Sveriges Lärare!

Nåväl.

Historiska konflikter mellan facken

Annars finns det mycket som talar för att det nya förbundet kan bli en tillgång för sina medlemmar och för samhället. Först och främst att det finns! Ett samgående mellan LR och Lärarförbundet har diskuterats länge. Den första sammanslagningskommittén tillsattes redan på 1970-talet. Men de senaste decennierna har kantats av konflikter mellan förbunden.

Först den såriga frågan om skolans kommunalisering 1989, som LR strejkade mot medan Lärarförbundet accepterade. Och på senare år en ömsesidig kannibalism där förbunden försökt rekrytera varandras medlemmar. Att sätta sig över sådana nålstick och irritationer är ärligt talat storartat gjort.

Rikta energin mot gemensamma frågor

Det bådar gott. Massor av fackliga förtroendevaldas energi kan nu riktas mot gemensamma frågor i stället för att ängsligt, eller ilsket, iaktta varandra.

En minst lika viktig anledning till hopp är det program som Sveriges Lärare har antagit. När förbunden var åtskilda drev de delvis olika frågor: LR ville se ett förstatligande och Lärarförbundet ändra på skolpengsutformningen, LR var emot aktiebolag som skolhuvudmän medan Lärarförbundet inte tyckte att driftsformen spelade roll. Nu har det gemensamma förbundet tagit ett gemensamt program, som är befriande vasst: lärarnas arbetsbörda och klassernas storlek ska regleras och ”vinst- och marknadsskolan” fasas ut. 

Båda formuleringarna innebär att man återtar idéer som varit marginaliserade sedan tidiga 1990-talet, då lärarfacken fick acceptera avreglering av både lärares arbetsvillkor och av skolans organisering. Men förutsättningarna är så annorlunda nu att det knappast kan handla om en tillbakagång. 

Snarare har det nya lärarfacket gett sig själv strålande förutsättningar för nytänkande. Med en ny organisationsstruktur kan nya personer, tankar och arbetsmetoder hitta chanser att komma fram. Med ett så pass skarpt åsiktsprogram kommer de få att göra.

Ett kraftfullt stöd

En tredje anledning till hopp är att, när det nya facket nu får att göra, så kan det luta sig mot ett kraftfullt stöd både bland medlemmar och allmänhet. Både LR och Lärarförbundet har haft livliga interna debatter där medlemmar velat se kraftfullare tag, mer stridsvilja och hårdare kamp inför kollektivavtal. 

I de gamla fackförbunden har ilskna medlemmar ofta setts som lite besvärliga, men i det nya bör de ses som en kraftkälla. De frågor som ”de arga” har drivit står ju nu i det gemensamma programmet. Det blir spännande att se hur Sveriges Lärare använder sig av den här nyfunna enigheten i kommande budget- och avtalsförhandlingar.

Även utanför den fackliga rörelsen har det nya facket medvind; den ”vinst- och marknadsskola” som Sveriges Lärare vill fasa ut har mött allt hårdare kritik. Det finns också en allt bredare insikt om att 2000- och 2010-talens kommunala skolpolitik, med ständiga effektiviseringskrav och digitaliseringssatsningar, inte lett till en bättre skola. 

Några hundra tusen arga och enade lärare kan vara precis vad som krävs för att göra upp med detta. Gott nytt år, Sveriges Lärare!