Marinens ”superubåtar” är ett varnande exempel för alla inblandade

I alliansregeringens proposition Ett användbart försvar i mars 2009 talades det om en eventuell beställning av nya ubåtar till marinen. När vårtilläggsbudgeten för 2010 överlämnades till riksdagen ett drygt år senare hade regeringen bestämt sig: ”Ubåtsförmågan bör vidmakthållas genom nyanskaffning av två ubåtar”. 

Avsikten var att ersätta två äldre ubåtar av Södermanlandsklass med två nyproducerade. Regeringen beräknade leveransen till 2018–2019. Tillsammans med tre ubåtar i Gotlandsklassen skulle marinen precis som tidigare disponera fem ubåtar i Östersjön.

I nedskärningstider var det naturligtvis en glädjande nyhet för Försvarsmakten. Någon prislapp nämndes inte. Däremot att ubåtsfinansieringen ”ryms inom ramen för beräknade anslag”, en ofta använd men försåtlig formulering.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet samma dag som vårbudgeten presenterades hävdade försvarsministern Sten Tolgfors (M) att det svenska ubåtsvapnet var av ”absolut världsklass” och förutsåg att ubåtsprojektet skulle ”möta stort intresse från andra länder, med möjliga exportaffärer som följd”. Beslutet i sig var välgrundat, enligt den ansvariga ministern:

”Nästa generations ubåt (NGU) har förberetts genom ett successivt beslutsfattande, först om genomförande av en studiefas, därefter om en konstruktionsfas för framtagande av ritningsunderlag och specifikationer. Genom detta kan vi vara säkra på att ett hållbart beslutsunderlag finns framme.”

Kostnaderna skulle inte skena iväg

Fem år senare korsades mina egna vägar med ubåtarna, nu med projektnamnet A26. Kontraktet mellan beställaren FMV och tillverkaren Saab var klart och påskrivet och offentliggjordes på kajen i Visby under Almedalsveckan i juni år 2015. Jag var där och bevakade det hela som försvarsreporter på Svenska Dagbladet. Tongångarna var idel positiva.

Med tiden fördunklas händelseförloppet, faller i glömska rent av. Det finns skäl för ökad transparens.

FMV:s generaldirektör Lena Erixson talade om att affären skulle ”säkra en väldigt viktig förmåga för Försvarsmakten”. Saabs vd Håkan Buskhe pekade på möjliga exportaffärer.

”Vi har diskussioner med ett antal länder, det har varit en stor diskussion med Australien, men det finns ytterligare en handfull länder som har ett stort intresse av den teknologi som vi har: Holland, Polen, Norge, Kanada.”

Leveransen av ”superubåtarna”, som A26-projektet döptes till i media, planerades till 2022 med ett budgettak på 8,2 miljarder. Den S-ledda regeringens avsikt var att undvika att kostnaderna drog i väg på löpande räkning.

Saabs vd såg inte taket som ett problem: ”Det är väl ganska vettigt att man har det. Vi har en lång tradition av pricksäkerhet att leverera till rätt kostnad till försvaret”, menade Håkan Buskhe.

Blev allt dyrare

Genom åren skrev jag mer om ubåtsprojektet. Det dröjde och blev allt dyrare. Ett skäl var att det inte blev några exportaffärer, vilket visade sig ge Saab rätt att omförhandla avtalet med staten. ”Risk för miljardsmäll i ubåtsaffär”, löd en rubrik från 2019. Leveransdatum var framflyttat till 2024–2025.

Mina artiklar byggde på bakgrundssamtal med personer som visste att ubåtsproduktionen gick trögt och ville dela med sig av sina kunskaper till allmänheten. Regeringen, FMV och Saab valde att tiga med hänvisning till affärs- och försvarssekretess.

Hemlighetsmakeriet går att begripa, likaså att stora materielprojekt i försvaret är komplicerade, särskilt ubåtar och stridsflyg. Baksidan är utebliven insyn och oklara ansvarsförhållanden. Med tiden fördunklas händelseförloppet, faller i glömska rent av. Det finns skäl för ökad transparens.

I augusti 2021 skickade FMV och Saab ut ett pressmeddelade om att man ingått ett tilläggsavtal. Kostnaden för de nya ubåtarna i Blekingeklass, som projektet döpts om till, var uppe i 14 miljarder. Leveranstiden beräknades till 2027–2028.

Uppseendeväckande magert

Uppenbarligen är sista ordet ändå inte sagt. Försvarsberedningens slutrapport ”Stärkt försvarsförmåga, Sverige som allierad” från april 2024 förmedlar stark oro över ubåtsärendet:

I regeringens proposition nämns de nya ubåtarna i en enda mening på 174 sidor: ”Produktion av ubåtar av Blekingeklass fortsätter.”

”Försvarsberedningen betonar betydelsen av att Blekingeklassen inte försenas ytterligare då det riskerar att reducera marinens ubåtsförmåga och påverka andra delar av förmågeutvecklingen i marinen. Det får inte uppstå ett glapp i den operativa förmågan mellan Södermanlandklassen och den nya Blekingeklassen.”

Frågan är om det inte redan har inträffat. År 2021 avrustades en äldre ubåt, fyra mot tidigare fem är kvar i drift.

I regeringens proposition Totalförsvaret 2025–30 nämns de nya ubåtarna i en enda mening på 174 sidor: ”Produktion av ubåtar av Blekingeklass fortsätter.” I riksdagens försvarsbeslut veckan före jul upprepades den formuleringen. Inte ett ord om tidpunkt, kostnader och konsekvenser. Det är uppseendeväckande magert.

När ”superubåtarna” kan vara operativa i marinen finns det inget tydligt svar på. I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2025 står det att ”leverans av två ubåtar av Blekingeklass påbörjas sent i perioden” 2025–30 samt att den ”slutförs” 2031–35.

I så fall blir det 20–25 år efter att ubåtsprojektet lanserades, med 10–15 års fördröjning till ett än så länge okänt slutpris, precis som det var sagt att det inte skulle bli. Notan får skattebetalarna ta hand om.

På några års sikt ska staten ta beslut om nytt stridsflyg och om nästa ubåtsprojekt. Det finns lärdomar att dra av det pågående. I Östersjön skapar kabelsabotage politisk turbulens. Regeringen beskriver säkerhetsläget som det allvarligaste sedan andra världskriget. Det ställer ökade krav.

Varför inte en frispråkig diskussion om framtida försvarsinvesteringar vid Folk och försvar i Sälen den 12–14 januari? Marinens nya ubåtar är ett varnande exempel för alla inblandade.