För lite, för sent?

LINKÖPING. Sedan februari 2022 fungerar Ukraina i praktiken som Europas frontlinje mot vår krigiske granne i Öst. Det är tack vare oss som ni här i Stockholm kan njuta av era fredliga skyar, påpekade en kvinnlig politiker (inte utan skärpa) i min senaste reportagebok om Ukrainakriget. Hon nickade mot himlen: klarblå, stilla. Kontrasten är slående när man besöker den ståndaktiga nationen. Från skyn kan döden när som helst slå till i form av bombningar och missiler, vapen som i Putins händer inte gör skillnad på förskolor och fiendeläger, på bostadshus och militäranläggningar.

Att med hjälp av det kraftfulla svenska stridsflygplanet kunna skydda civilbefolkningen och i förlängningen hela kontinenten från Rysslands terror har länge stått högt upp på Kyivs önskelista.

Militärexperter talar till och med om att en tidig exportuppgörelse om Gripen hade kunnat påverka hela invasionskrigets utgång.

Så varför har det dröjt?

I fjol var det faktiskt på gång. Men Sverige fick pausa sina planer efter att F-16:s partnerländer krävt att USA med dessa stridsflygplan – erkänt sämre lämpade att försvara Ukraina i det pågående kriget än Gripen – skulle ges företräde. I maj i år stod avtalet värt tre miljarder svenska kronor klart.

I september meddelade den svenska regeringen att Sverige kunde tänka sig att leverera Gripen efter (!) kriget. Men nu, en höstonsdag på Saabs filial vid Linköpings flygplats är det alltså nya bud.

Vi i den församlade pressen spanar mot himlen. Den ukrainske presidenten ska enligt uppgift anlända från Oslo inom kort. Ett surr som från en mindre propeller visar sig vara militärens rekognosceringsplan. Efter noggranna kontroller släpps vi in genom de hårdbevakade grindarna. Sedan tar det stopp vid ännu en poliskontroll inne på flygplatsområdet – och så fortsätter det, meter för meter.

Äntligen skymtar det på himlen: presidentplanet med accentfärger i blått och gult, med ”Ukraina” skrivet på sidan. Zelenskyj stiger ned för trappan och de två politiska ledarna skakar hand under pompa och ståt. En stund senare bjuds presidenten och vi journalister på en dramatisk och oannonserad Jas-uppvisning kors och tvärs över himlen, ner i plötsliga störtdykningar och så jakt på hög och låg höjd. Det susar i öronen när vi slussas till bussarna mot själva presskonferensen.

Ukrainska försvarsexperter och politiska kommentatorer påpekar att Gripen inte direkt tillverkas i rekordfart eller på löpande band. Ett avtal innebär alltså inte att dessa stridsflyg kommer rulla av lastbanan i Polen imorgon, eller ens under de närmaste månaderna. Det blir vi också varse en stund in i presskonferensen, som förlagts till en av Saabs hangarer. Bakom talarstolarna tronar en riktig Gripen av senaste modell, och det säger något om Zelenskyjs lyskraft att även åhörarnas främsta MÖP:are (militärt överintresserade personer) lyckas slita blicken från stridsplanet så fort presidenten gör entré. 

Så kommer då nyheten: Sverige ingår ett slags partnerskap med Ukraina kring luftförsvar och kommer sannolikt att leverera ”mellan 100 och 150” – Ulf Kristerssons ord – av den nya generationens Jas Gripen, nämligen precis släppta modell E.

Men när, när? Undrar alla. ”Inom tre år”, blir beskedet från statsministern. I pressmeddelandet som nu ligger ute på regeringens hemsida har man också garderat sig genom att kalla avsiktsförklaringen för det första steget i ”en stor möjlig exportaffär” (vår kursivering). 

Zelenskyj säger alla de rätta sakerna, om hur svensk teknik är överlägsen, vilket ovärderligt bidrag detta är, och så vidare. Men det är omöjligt att skjuta bort tanken som svävar outtalad över filmkameror och stressade pressassistenter: Vad hade hänt om detta beslut hade fattats för tre år sedan? Mycket tid har gått förlorad. Tusentals civila liv har släckts. ”Svensk senfärdighet” är en lam förklaring.

Någon annan ges dock inte denna dag. Vi bussas bort under förmaningar om att sluta försöka kringgå fotoförbudet och släpps ut på andra sidan Saabs järngrindar. I morgon möts Zelensky och Kristersson igen, då i Bryssel. På agendan hos Europeiska rådet står frysning av ryska tillgångar.