Därför behöver folkbildningen bli en självklar del av beredskapen

Frågan om Sveriges beredskap har de senaste åren fått en ny tyngd. Diskussionen handlar ofta om skyddsrum, lager och försvarsförmåga. Det är viktigt, men beredskap handlar också om något annat. Om sammanhang, tillit och människors förmåga att möta osäkerhet tillsammans. Här har folkbildningen, och inte minst folkhögskolorna och studieförbunden, en roll som sällan lyfts i samtalet.

Stärker samhällets motståndskraft 

I över hundra år har folkhögskolor och studieförbund verkat utifrån en idé om att kunskap, demokrati och delaktighet hänger samman. Det är en värdegrund som inte minst i osäkra tider visar sig vara central. Ett samhälle som rustar sig för kris behöver inte bara förråd och försvar, det behöver också människor som kan tänka kritiskt och hålla ihop.

Sverige har omkring 154 folkhögskolor. De ligger spridda över hela landet, ofta utanför storstäderna. De har internat, kök, samlingslokaler och personal med pedagogisk kompetens. Folkhögskolorna når människor som andra ofta har svårt att nå, exempelvis unga utan sysselsättning, nyanlända, kortutbildade och personer med funktionsnedsättning.

Folkhögskolorna utgör en befintlig infrastruktur för utbildning, inkludering och samhällsstöd.

Skapar sammanhang, förståelse och tillhörighet 

Ett samhälle prövas inte bara av yttre hot utan också av sin förmåga att hålla ihop när tilliten sätts under press. Beredskap handlar därför inte enbart om materiella resurser eller organisatorisk kapacitet, utan också om människors möjlighet att förstå sin omvärld, delta i samhällslivet och känna ansvar för varandra.

Bland dem som kommit till Sverige från Ukraina, Syrien, forna Jugoslavien, Eritrea och andra länder finns människor med direkt erfarenhet av krig, ockupation och samhällskollaps

I det perspektivet fyller folkbildningen en viktig funktion. Folkhögskolor och studieförbund skapar sammanhang där människor möts. De stärker delaktighet och demokratisk förståelse, sådant som är avgörande för hur väl ett samhälle klarar oro, polarisering och kriser.

I flera europeiska länder diskuteras civil beredskap allt oftare utifrån ett bredare samhällsperspektiv där civilsamhälle, lokal organisering och medborgarutbildning ses som viktiga delar av samhällets motståndskraft. Under såväl flyktingmottagandet 2015 som pandemin visade folkbildningen en förmåga att snabbt ställa om verksamhet, skapa lokala mötesplatser och nå grupper som annars riskerade att hamna utanför.

Här finns också en outnyttjad resurs. Bland dem som kommit till Sverige från Ukraina, Syrien, forna Jugoslavien, Eritrea och andra länder finns människor med direkt erfarenhet av krig, ockupation och samhällskollaps. Deras kunskap om vad som händer när elen, vattnet eller tilliten försvinner är ovärderlig, och i dag i hög grad oanvänd. I folkbildningens form, där deltagare är både elever och lärare, kan dessa berättelser bli en del av den svenska beredskapsutbildningen.

Hållbara partnerskap för samhällsnytta 

Vi välkomnar det växande intresset för civilsamhällets roll i beredskapsfrågor, men vet också av egen erfarenhet att det behövs tydliga former för roller och samverkan. Det finns etablerade former för långsiktig samverkan mellan det offentliga och civilsamhället. Den mest utvecklade är idéburet offentligt partnerskap (IOP). 

Kommuner och regioner behöver i större utsträckning utveckla långsiktiga samverkansformer med folkhögskolor och andra delar av civilsamhället

Samverkansformen har vuxit fram för verksamheter där relation, lokal förankring och gemensam samhällsnytta är viktigare än ett traditionellt ”beställar–utförarförhållande”. Det är också därför IOP visat sig särskilt relevant inom områden som integration, psykisk hälsa, social inkludering och arbete med människor långt från arbetsmarknaden.

Resiliens kräver tillit och närvaro  

Många av de samhällsutmaningar som i dag beskrivs som beredskapsfrågor går inte att lösa enbart genom styrning uppifrån eller kortsiktiga projekt. De kräver lokalkännedom, förtroende och närvaro över tid. I flera delar av landet finns samtidigt exempel på att IOP fungerar väl just därför att modellen skapar stabilitet och gemensamt ansvar mellan offentlig sektor och idéburna aktörer.

I Skåne deltar vår byrå just nu i ett arbete där 18 folkhögskolerektorer kartlägger hur sådana samarbeten skulle kunna utvecklas tillsammans med kommuner och Region Skåne. Det är ett tidigt steg, men också ett uttryck för något större, en växande insikt om att samhällets motståndskraft inte enbart byggs inom offentliga institutioner, utan också i de relationer och gemenskaper som finns mellan människor.

Folkbildningen är en del av beredskapen 

Det finns något i folkbildningens grundidé som passar väl i ett samtal om beredskap. Folkbildningen måste därför inkluderas tydligare i nationell och regional beredskapsplanering. Kommuner och regioner behöver i större utsträckning utveckla långsiktiga samverkansformer med folkhögskolor och andra delar av civilsamhället. Många av de samhällsutmaningar som i dag diskuteras kräver relationer och lokal närvaro över tid.

Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust samhälle behöver folkbildningen ses som en del av beredskapen, inte som något vid sidan av den.