Krisen då Anna Ekström blev politiker på riktigt

– Riksrevisionen gör ju inga som helst antaganden om att det skulle vara mygel, fusk eller trixande med siffrorna. Det kan man ju tro när man tar del av alla reaktioner, sade Skolverkets gd Peter Fredriksson häromdagen i en kommentar till den kritik som riktats mot myndigheten efter Riksrevisionens granskning.

Det är sant att Pisadebattens vågor svallar högt. På en del håll låter det som att redan själva bortfallet i mätningarna är ett beställningsjobb från högre ort, i akt och mening att fiffla fram svenska "glädjebetyg". Dylika analyser kan nog sorteras in i kolumnen oppositionsretorik.

Samtida krishantering: peka på tonläget

Samtidigt gör inte eventuella överord i den politiska debatten Skolverkets problem mindre och det inger inte respekt att Fredriksson hellre försöker rida på överdrifterna än besvara legitima frågor om såväl genomförandet som hur man sedan hanterade uppföljningarna av Pisatestet. Även om ord som mygel och fusk är överdrifter, är kärnan i Riksrevisionens kritik allvarlig nog. Att myndigheten i stället börjar lyfta frågan om tonläget i debatten ska nog snarare ses som en form av typiskt samtida krishantering.

Peter Fredriksson säger förvisso också att han och verket har en läxa att göra till nästa Pisaprov. Det stämmer och här har man mycket att lära av Mittuniversitetet som i sitt arbetssätt varit betydligt mer framgångsrika som anordnare när det gäller bortfallet, vilket Altinget rapporterat om tidigare.

Ointresset att gå till botten

Men Riksrevisionens kritik gäller lika mycket provets genomförande som hur man reagerade och hanterade frågetecknen efteråt. Här talar den rubrik som Riksrevisionen satte på sitt pressmeddelande sitt tydliga språk: ”Otillräcklig uppföljning av Pisa-undersökningens genomförande 2018”.

Själva bristerna i testet är alltså bara halva krisen. Det som Riksrevisionen pekar på är att Skolverket (och även regeringen) har haft alla möjligheter att lära sig läxor redan under det gångna året, men att intresset för detta har varit oacceptabelt lågt.

Dålig uppföljning kan förstås bero på flera saker. Man kanske inte förstod allvaret. Eller så ville man inte sätta strålkastarljus på allvaret. Kanske bara önsketänkte man, i glädjen över kurvor som pekade uppåt? Man kan livligt föreställa sig att en skolpolitiker lätt blir lite extra benägen att klamra sig fast vid goda nyheter.

Vad kan vi veta?

När Ekström vidhåller att slutsatserna om Pisatrenden inte påverkas av genomförandet så har hon lutat sig mot andra mätningar än just Pisa och menar att då dessa visat resultatuppgång så är det rimligt att anta att även Pisas resultatlyft är korrekt.

Men, när Riksrevisionen i sin granskning gör ett antal antaganden (Se bilaga 2 i granskningen) om hur resultatet hade kunnat se ut vid ett mindre elevbortfall framgår det att vårt resultat troligen skulle påverkas. Vid ett försiktigt antagande om att de elever som undantagits hade presterat bara marginellt sämre i genomsnitt läsförståelsedelen så åker Sveriges poäng ner från 506 till 499.

Inget superdyk, men samtidigt: är ett så försiktigt antagande sannolikt, när vi vet att grupperna i bortfallet undantas på grund av funktionsnedsättning eller för att de har ansetts ha för dåliga språkkunskaper för att kunna delta?

Nej, det låter mer troligt att detta är en grupp som skulle ha underpresterat mer i provet. När Riksrevisionen gör sina beräkningar utifrån ett sådant antagande landar Sverige istället på 466 poäng, vilket tar oss en bra bit nedanför OECD-genomsnittet.

En dipp vore inte märklig

Detta är förstås hypotetiska beräkningar, vi kan inte veta hur de elever som inte skrev hade klarat sig. Men att tvärsäkert hävda att resultaten pekar uppåt, oaktat bortfallet, ter sig övermodigt. 

Dessutom. Vore det ens märkligt om resultaten faktiskt gick ner? Just den flyktingkris som man velat ange som förklaring må hålla dåligt rent statistiskt, i så måtto att mängden nyanlända inte räcker för att förklara de stora exkluderingarna. Men den kan likväl ha inneburit en belastning på skolans möjligheter att uppfylla sitt uppdrag under de senaste halva decenniet, vilket i sin tur kan ha påverkat brett. Det vore inte så konstigt. Tungt, men inte märkligt.

Halmstrået är själva osäkerheten

Såväl myndigheten som utbildningsministern surfar mellan olika förhållningssätt. Ena dagen säger man att Riksrevisionens kritik är bekymmersam och verkar inse allvaret, nästa dag vidhåller man att allt har utförts korrekt och att det inte finns några skäl att ifrågasätta resultatet.

Som framgår av Riksrevisionens hypotetiska beräkningar så kan allt stämma när man inte riktigt vet. Och det är denna dimma som blir Anna Ekströms och Skolverkets halmstrå. Men att den tyngsta myndigheten och den tyngsta politikern väljer halmstrået framför att gå till botten med oklarheterna äter förstås på förtroendekapitalet.

Krisen då Anna Ekström blev politiker

För utbildningsministern är det en törn. Många, inte minst politikerkolleger på båda sidorna av blocken, har nog länge tänkt på Anna Ekström som ”en annan sorts politiker”.

Visst, minister, visst, partipolitiker. Men i grunden ändå en tjänstemannatyp, en utredartyp. En som fick frågan om ministerpost även från Alliansen, då det begav sig. Den där sakligt gnetiga, som sätter sakfrågan och det allmänna bästa framför politisk hänsyn. Detta är den första mer allvarliga krisen för Ekström och kanske också den som förändrar bilden av henne. Krisen då Anna Ekström blev politiker på riktigt.

För det är gåtfullt hur hårt Ekström och Skolverket surrar sig vid framgångsmasten, trots alla frågetecken som finns kring mätningens kvalitet. Intrycket är att prioriteringen här har varit att krishantera, i bemärkelsen att hålla Pisabollen borta från regeringens planhalva, hellre än att erkänna ett problem och gå till botten med det.

Mänskligt att hellre vilja se framgångar? Visst. Men det riskerar att göra skolan en björntjänst.