Fackliga organisationer ska kunna delta i debatten utan att misstänkliggöras 

Det finns ögonblick i politiken som inte framstår som särskilt dramatiska när de inträffar, men som i efterhand markerar en viktig förskjutning. När ett statsråd ifrågasätter deltagande i en demonstration är det ett sådant ögonblick.

Därför reagerade jag starkt när Carl-Oskar Bohlin (M) sarkastiskt kritiserade att fackförbundet ST:s ordförande Britta Lejon deltog i en manifestation arrangerad av BRIS, Svenska kyrkan, Rädda Barnen, Vision och Akademikerförbundet SSR. Sakfrågan är att regeringen, trots omfattande kritik från remissinstanser, vill gå vidare med förslag om att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse – ett förslag som TCO och dessa organisationer motsätter sig.

Sakfrågan i sig väcker starka känslor, och oenighet är en naturlig del av det demokratiska samtalet. Det handlar dessutom om en ny inriktning i rättspolitiken som får långtgående konsekvenser. Just därför blir det avgörande hur oenigheten hanteras, eftersom makthavares tonläge och sätt att bemöta kritik ofta säger mer om demokratins tillstånd än själva frågan.

I grunden rör detta relationen mellan stat och civilsamhälle – och respekten för det demokratiska mellanrum där medborgare organiserar sig och säger sin mening om förslag som ligger på bordet.

Orden bär alltid ämbetets tyngd

Fackförbund och andra organisationer för in viktiga erfarenheter från arbetsplatser och verksamheter i politiken, samtidigt som de – när klubban väl har fallit – genomför politikens beslut. De är därmed inte motparter till staten, utan en förutsättning för dess legitimitet och funktion. När de engagerar sig i samhällsfrågor fyller det därför ett tydligt och legitimt syfte.

Det finns ögonblick i politiken som inte framstår som särskilt dramatiska när de inträffar, men som i efterhand markerar en viktig förskjutning

Att ifrågasätta varför ett fackförbund engagerar sig i en viss fråga riskerar därför att misstänkliggöra och så tvivel om dess legitimitet och i längden påverka demokratins funktion. Ett statsråd talar aldrig enbart som privatperson; orden bär alltid ämbetets tyngd.

Att antyda att ett fackförbund inte företräder sina medlemmars intressen är därför allvarligt, särskilt när efterföljande kritik avfärdas som missförstånd i stället för att bemötas i sak.

Riskerar en allvarlig förskjutning 

Självklart ska även ett statsråd kunna kritisera andras ställningstaganden. Men det finns en avgörande skillnad mellan att argumentera mot en ståndpunkt och att just ifrågasätta en aktörs motiv eller legitimitet.

Den skillnaden upprätthölls inte här, och om ett sådant förhållningssätt normaliseras riskerar spelreglerna för det offentliga samtalet att gradvis förskjutas.

I många länder har makthavare underminerat civilsamhället genom just denna typ av retorik. Sverige är inte där, men det är just därför det är viktigt att reagera i tid – särskilt när uttalanden kommer från en minister med ansvar för civilt försvar, där tillit och sammanhållning är avgörande.

Demokratin prövas i hur vi bemöter varandra

Fackliga organisationer har länge varit självklara samhällsaktörer. Frågor om kriminalpolitik berör i hög grad deras medlemmars vardag och ansvar, vilket gör engagemanget både naturligt och nödvändigt.

Det kan vara frestande att avfärda detta som en enskild ordväxling. Men demokratin prövas sällan i de stora gesterna, utan i det vardagliga samspelet mellan makt och motmakt. Det är där normer formas och förskjutningar sker.

Regeringen behöver därför tydligt värna civilsamhällets roll, även när oenighet råder. Fackliga organisationer måste fortsätta ta plats i debatten. Och vi alla har ett ansvar att inte vänja oss vid en retorik som ställer samhällsaktörer mot varandra i onödan.

Demokrati förutsätter konflikt – men också respekt.

Det är en balans värd att försvara.