Sanna Rayman: Blott Sverige svensk coronakonsensus har?

ANALYS. I Ekots lördagsintervju med Ulf Kristersson vägrade M-ledaren leka ”hobbyepidemiolog” och säga vad han tycker om Sveriges coronastrategi. Det kan låta rättskaffens, men beror mest på Sveriges starka konsensuskultur. Och vad gör det med ansvarsutkrävandet efter coronakrisen?

I BMJ Global Health läser jag en intressant bloggpost, författad av en Carina King, epidemiolog inriktad på infektionssjukdomar. King är från London, men arbetar för närvarande i Sverige på Karolinska institutet. Samtiden är för henne, precis som för alla epidemiologer världen över, synnerligen intressant. Ja, jag måste erkänna, skriver hon, att ”jag inte har känt mig så akademiskt stimulerad och inspirerad på länge”.

Det kan man förstå. Den pandemi vi befinner oss i innebär skarpt läge för alla som har smittspridning och sjukdomsförlopp på samhällsnivå som sitt forskningsfält. Dessvärre har möjligheterna till utvecklande samtal och kunskapsutbyten varit tämligen få och små, konstaterar King, som finner att hon mestadels bara hojtar på Twitter, i brist på andra möjligheter.

”Jag sitter hemma och läser de lugna och säkra lokalmedierna jämte växande dödstal och tänker allt oftare att jag utsätts för ”gaslighting” av en hel kultur. Detta parat med min genuina oro över de dödsfall som lär komma om Sverige fortsätter på sin inslagna bana – dödsfall som hade kunnat förhindras – gör att mina varningsrop blir allt mer frustrerade. Har jag blivit ett troll i denna kultur, frågar jag mig? Auktoritetstron är stark i svensk kultur och tillit verkar likställas med att inte ifrågasätta.”

Kristersson i coronakonsensus

Den kulturen märktes även, när moderatledaren Ulf Kristersson gästade Ekots lördagsintervju. I grund och botten ”gör vi nog rätt”, sade han. Utvärdera krishanteringen får vi väl göra sen. Då får vi nog lärdomar.

Ekots Monica Saaringen fiskade. Ville Kristersson ändå inte ”säga om det finns nåt mer som du tycker att regeringen eller Folkhälsomyndigheten borde ha gjort?” Nej, det ville han inte.

”Det rent medicinska, där tänker inte jag ge mig in. Jag tänker inte bli en av dessa hobbyepidemiologer som låtsas vara expert.”

Utan att på något sätt förminska epidemiologin som fack så är det viktigt att konstatera att den inte är en rent medicinsk disciplin. Epidemiologin är ett område i skärningspunkten mellan samhälle och sjukdomar. Här ryms folkhälsa, människors handlingar och livsstil, riskfaktorer etc. Epidemiologin handlar också om att avläsa och kanske även föregripa hur människor beter sig i en epidemi/pandemi.

En sådan disciplin kan rimligen inte anses olämplig för diskussion i öppen samhällsdebatt. Snarare tvärtom. För en epidemiolog är det hart när omöjligt att känna till varje risk i varje givet tillfälle. Man kan veta att sportlovet pågår, men samtidigt ha missat att tänka på att man borde producera information om smittspridning också på somali. Och så vidare. Det finns en hel del att prata om.

Givet att ingen har en fullständig och omnipotent helhetsöverblick torde synpunkter och inspel kring potentiella svaga punkter i samhällets smittskydd vara välkomna, snarare än motsatsen.

Så nej, anledningen till att Ulf Kristersson inte vill säga något om vad han tror handlar sannolikt inte om en ödmjukhet inför expertisen. Snarare har den något gemensamt med den outtalade kultur som Carina King förundrat beskriver i sin bloggpost i BMJ: en där det är påbjudet att sluta upp kring Den Svenska Strategin under pågående kris.

Ingens fel är allas fel

Ingen tjänar på en alltför hög konfliktnivå. Osanningar och ryktesspridning är alltid en fara i lägen som dessa, vilket MSB också ofta påtalar under presskonferenserna. Sådant bör alla hjälpas åt att motverka. Men det är också farligt om den ambitionen slår över i en okritisk uppslutning kring en enda väg, en enda blick, ett enda öga.

Dessutom. Kristersson påpekar själv att det efter att krisen är över kommer vara dags för Sverige att utvärdera krishanteringen och jämföra Sveriges hantering med andra länders.

Men, vem ska då ansvarsutkrävas, om den outtalade överenskommelsen på alla maktpositioner idag är att sluta upp bakom ”den enda linjen”? Oavsett hur den där framtida utvärderingen kommer att landa är en sak redan klar: felet – eller förtjänsten – kommer bekvämt nog att vara ”allas”.  

Forrige artikel Sverige sticker ut så in i Norden Sverige sticker ut så in i Norden Næste artikel Budgetinflation kan skapa problem längre fram Budgetinflation kan skapa problem längre fram
Sanktioner kan införas mot riksdagsskolkare

Sanktioner kan införas mot riksdagsskolkare

FÖRSLAG. Ledamöter som inte närvarar i riksdagen tillräckligt ofta ska tvingas betala tillbaka arvode föreslår en parlamentarisk kommitté.

– Det är förstås helt orimligt och oacceptabelt att strunta i riksdagsarbetet och ändå fortsätta uppbära riksdagsarvode, säger talman Andreas Norlén till Altinget.