Inte ens dråp och olyckor har räckt för att göra omsorgen till en viktig politisk fråga

Åtminstone sedan valet 1998 har vi sett dem som en treenighet, ett gemensamt begrepp om det där mjuka men viktiga: ”vård, skola, omsorg”. Det året hade Socialdemokraterna just ’vård, skola, omsorg’ som tema på sitt valprogram, och valforskarna i Göteborg har gett valet 1998 just ”vård, skola, omsorg-valet” som benämning. En del av oss minns att det också var ”Det här är Lennart”-valet.

Lennart Daléus har avgått; ihopklumpandet av vård, skola och omsorg har bestått. När Ilmar Reepalu år 2015 fick i uppdrag att utreda den offentliga finansieringen av privat driven välfärd var anslaget brett: Privat drift av offentligt finansierad vård, skola och – just det – omsorg skulle alla belysas.

Välfärdsutredningen föreslog ett tak för vinster i offentligfinansierade välfärdsföretag. Jan Björklund, dåvarande partiledare för Liberalerna, avvisade bryskt hela utredningen: ”Det här är det mest långtgående förslaget i socialistisk riktning som en svensk regering har lagt fram sedan löntagarfondsdebatten på 1970-talet”, sa han till Dagens Nyheter 2017.

Nu är hans efterträdare Lotta Edholm skolminister. Häromveckan uppmärksammades hon i engelska dagstidningen The Guardian för sin ambition att begränsa vinster i skolväsendet. Hon citeras: ”It can’t be that the state pumps in lots of money so that you can improve your business and at the same time a portion of that money goes out to you as profits.”

Det återstår att se om det blir något av hennes ambitioner, men till skillnad från Reepalu-utredningen kommer den Friskoleutredning som Lotta Edholm har tillsatt att lämna sina förslag till en regering med stöd av en majoritet i riksdagen. Det kan mycket väl bli så att det blir Lotta Edholm som föreslår den, i Björklunds ögon, mest socialistiska förändringen av svensk välfärdspolitik sedan löntagarfonderna. (En del av oss minns att det var Folkpartiet som föreslog löntagarfonder.)

Det har helt klart skett ett tektoniskt skifte i skoldebatten. Men vård och omsorg då? Vart har de tagit vägen? Vårdens styrning är föremål för en parlamentarisk kommitté, som i två år ska överväga om staten ska ta över huvudmannaskapet från regionerna. Men kring omsorgen är det tyst. Jag hittar en pågående utredning om att ställa språkkrav på personalen i äldreomsorgen, det är allt. Högre krav på en yrkesgrupp där det redan nu råder stor brist på personal alltså, men ingenting om att ändra de strukturella förutsättningarna.

Bara i äldreomsorgen har vi alltså över en halv miljon människor med daglig insyn.

Inte ens dråp och olyckor räcker

Det är besynnerligt: inte ens dråp och dödsolyckor räcker för att göra omsorgen till en politiskt intressant fråga. Ja, du läste rätt – förra året dödades en anställd som arbetade ensam på ett LSS-boende och förrförra året smet en femåring iväg från ett boende med personalbrist och drunknade. I en rimlig värld hade dessa händelser lett till stora strukturella reformer för ökad personaltäthet, men det hör vi inget om. I frågan om skolors villkor, däremot, har Liberalerna kunnat göra en helomvändning. Här finns det något att lära för den som vill åstadkomma förändring.

Skoldebatten har varit rörig, rörlig, full av olika vinklar, röster och problembilder. Vissa har pratat om vinster som använts till sportarenor och internationell expansion, andra om betygsinflation, åter andra om arbetsmiljön, om elever med NPF-diagnoser, om studiero och skolpengens konstruktion. Det har demonstrerats utanför kommunhus och riksdagsbyggnad. Krigsutbrott och covid har bara tillfälligt styrt bort fokus från skolfrågorna. Ofta pekas det så kallade skoltwitter ut som drivande, antingen genom att utmålas som en liten grupp rabiata friskolehatare eller som engagerade medborgare. Eftersom jag själv är en del av skoltwitter, eller åtminstone var det, låter jag det vara osagt hur viktig just den gruppen är eller var. Men helt uppenbart har det funnits en envetenhet bland många med egen insyn i skolan att aldrig någonsin sluta prata om skolans problem.

Omsorgens personal, däremot, tar och får mer sällan plats i medierna. Men när de gör det kan de få oerhört stort och viktigt genomslag. Vårdbiträdet Stine Christophersen slog larm om omsorgsbrister hos Attendo och under pandemin lärde sig hela svenska folket vad ”kohortvård” betyder. Attendo lärde sig ett och annat om arbetstagares rättigheter – efter att ha gett Stine en erinran för illojalitet dömdes två Attendochefer för brott mot lagen om meddelarfrihet. Och när undersköterskan Sarah Wägnert berättade om personalbrist på ett privat vårdhem i Rapport 1997 ledde det till Lex Sarah.

Gång efter gång sjunker debatten undan

Men medan skoldebatten har präglats av en blandning av nyhetsavslöjanden och ihärdig debatt från många olika håll, tycks omsorgen sjunka undan som fråga efter varje avslöjande. Det kanske inte alltid kommer att vara så. Runt 300 000 äldre har hemtjänst eller plats på ett särskilt boende, och de flesta av dem har en eller annan anhörig. Därtill kommer personalen själva; över 150 000 undersköterskor och vårdbiträden.

Bara i äldreomsorgen har vi alltså över en halv miljon människor med daglig insyn. Lägg till alla som arbetar, deltar i eller berörs av öppna sociala insatser eller funktionshinderomsorgen.

Det är oerhört många röster som inte kommer fram, och som därför inte driver fram förändring. Men förändring är möjlig: Lotta Edholm går nu ut internationellt med en hållning som partiets största kritiker envetet drivit i år efter år. Kan omsorgsfrågorna få motsvarande lyft?