Dadgostar binder upp Vänsterpartiet inför ett osäkert regeringsspel

Nooshi Dadgostar (V) fick ett starkt stöd av partikongressen för linjen att rösta nej till varje regering där Vänsterpartiet inte ingår. Stödet var så starkt att det inte ens behövdes en votering. Beslutet var väntat, men förstärker bilden av att det blir svårt för Magdalena Andersson (S) att efter en valseger bilda en socialdemokratiskt ledd regering.

Centerpartiet har ju redan varit tydligt med att man inte kan tänka sig att sitta i en regering tillsammans med Vänsterpartiet.

Ett beslut som låser spelplanen

Vänsterpartiets beslut skildras gärna som att Nooshi Dadgostar ”surrat sig vid masten”. Uttrycket är hämtat ur Homeros verk Odyssén, där hjälten Odysseus lyckas nå sina mål genom att frivilligt avsäga sig sin handlingsfrihet.

Odysseus mål var att få lyssna till sirenernas sång och ändå komma undan med livet i behåll. Sirenerna sjöng så vackert att varje sjöfarare som hörde dem styrde sitt fartyg in mot sirenernas ö, där det förliste.

Socialdemokraterna och Magdalena Andersson ska i förväg veta att vägen till en S/C/MP-regering är stängd

Genom att låta besättningen döva sina öron och surra honom vid masten kunde Odysseus inte ändra sig. När båten passerade sirenernas ö slet Odysseus i sina bojor och beordrade sin besättning att fara in mot stranden. Men besättningen hörde varken honom eller sirenernas sång utan lät i stället fartyget segla förbi sirenernas ö.

På så sätt uppnådde Odysseus sitt mål. 

En modern Odysseusstrategi

Det yttersta målet för varje politiskt parti är att få genomslag för sin politik. Här kunde Vänsterpartiet valt att behålla sin handlingsfrihet. Vid en valseger kunde Vänsterpartiet utnyttjat handlingsfriheten till att förhandla fram sakpolitiska vinster, mot att partiet släppte fram en regering ledd av Magdalena Andersson utan att partiet fick några ministerposter.

Men Vänsterpartiet valde i stället att göra som Odysseus. Genom att avsäga sig sin handlingsfrihet vill Nooshi Dadgostar öka Vänsterpartiets möjligheter att få genomslag för sin politik. Socialdemokraterna och Magdalena Andersson ska i förväg veta att vägen till en S/C/MP-regering är stängd.

Här dyker två frågor dyker upp.

Ökar trycket på Socialdemokraterna 

För det första: Hur starka är de band som Nooshi Dadgostar låtit sig surras med?

Kongressbeslut uppfattas visserligen som heliga på vänsterkanten. Men om alternativet är ett extraval som kan leda till fortsatt Tidöstyre med ett tiotal SD-ministrar i regeringen? Då vore det inte förvånande om partistyrelsen går emot kongressens beslut – givet att partiet får ordentligt betalt i viktiga sakfrågor. Men samtidigt skulle partiet och partiledningen förlora mycket av sin trovärdighet. Tomma tunnor bullrar mest.

För det andra: Vad händer om Vänsterpartiet trots allt håller fast vid sin linje?

Det lite trista svaret på frågan blir att det beror på valresultatet. Kommer mandaten att räcka till för en S-ledd majoritetsregering där Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna (om partiet oväntat klarar fyraprocentspärren) ingår? Och skulle Kristdemokraterna och Liberalerna acceptera en sådan lösning? Nja, förmodligen inte.

Eller om det skulle blåsa riktiga vänstervindar i valet och de tre rödgröna partierna tillsammans får majoritet – då ökar pressen på Magdalena Andersson att sluta snegla på Centerpartiet och i stället bilda regering med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Eller väljer Magdalena Andersson att försöka bilda en socialdemokratisk enpartiregering, och genom förhandlingar med övriga partier söka stöd i riksdagen för budget och för övrig politik? Eller kör hon ända in i kaklet till Sveriges första extra val i modern tid? Många frågor är det.

Strategisk öppenhet inför valet 

Jag tror Socialdemokraterna gör strategiskt rätt som håller dörren öppen både till vänster och till höger i regeringsfrågan. Att inför valet försöka bygga en allians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle väcka motstånd internt och skrämma bort en del mittenväljare.

Att redan nu stänga ute Vänsterpartiet och i stället gå fram tillsammans med Centerpartiet skulle ha en demobiliserande effekt på många socialdemokratiska valarbetare.

Magdalena Andersson kommer därför sannolikt inte att låta sig surras vid någon mast inför valet. I stället går hon till val med bibehållen handlingsfrihet och talepunkter som i regeringsfrågan kan sammanfattas i det gamla svenska ordspråket: Kommer tid, kommer råd. Eller möjligen: Den dagen, den sorgen.