Slutreplik: Gruvindustrin sitter inte på lösningen till klimatkrisen

De senaste 20 åren har produktionen i svenska gruvor ökat från 47 miljoner ton till 87 miljoner ton per år. Den siffran kommer snart att öka ytterligare då flera nya tillstånd att utöka verksamheten har beviljats. Investeringarna i mineralprospektering var förra året hisnande 1,5 miljarder – en tredubbel ökning jämfört med för 10 år sedan. Från 2013 till 2022 kom 39 ansökningar om bearbetningskoncession in. Av dessa beviljades 32 och sju fick nej. Perioden innan 2013 nekades inga bearbetningskoncessioner.

Enligt Naturvårdsverket har vi 324 misstänkt förorenade områden till följd av gruvdrift i Sverige, som är klassade att ha mycket hög risk till hög risk för människors hälsa och miljö. De flesta fyndigheter som vi har i dag är låggradiga, vilket innebär större åverkan på naturen. Andra länder har länge outsourcat sin REE-produktion till Kina på grund av dålig lönsamhet och att den har orsakat svåra miljöproblem. Omfattande kontaminering av vatten och natur med svåra sjukdomar till följd av REE-produktion, var en av anledningarna till att Kina minskade sin export.

Våra farhågor är rimliga

Den nya EU-förordningen innebär tvärtemot vad Svemin påstår att kraven enligt EU:s miljölagstiftning påverkas. Bland annat innebär förordningens artikel 7.2 att strategiska projekt ska anses vara av allmänintresse och av vikt för människors hälsa och säkerhet, vilket i sin tur medför att dessa projekt lättare kan få undantag från de stränga kraven i art- och habitatdirektivet, fågeldirektivet och ramvattendirektivet (regler om skydd av Natura 2000-områden, fridlysta arter och yt- och grundvatten).

Gruvindustrin måste också inse att det finns platser som inte är lämpliga för en så miljöfarlig verksamhet som gruvdrift.

Visserligen ställer dessa direktiv upp även andra krav som behöver vara uppfyllda för att undantag ska kunna ges, men det är ofta just kravet på att projekten ska anses vara av allmänintresse som i alla fall hittills har gjort att förutsättningar för undantag inte finns.

Vidare ställer förordningens artikel 10 upp krav på att tillstånd till strategiska projekt ska ges inom 24 månader. Det är svårt att se hur denna tid ska kunna hållas om man inte på något sätt exempelvis minskar på kraven på redovisning av miljöeffekter och samråd med den berörda allmänheten. Förordningen påverkar med andra ord tydligt hur EU:s miljölagstiftning, och därmed även den svenska miljölagstiftningen, ska tillämpas. Våra farhågor är på intet sätt tagna ur luften, utan grundar sig på omfattande kunskap och erfarenhet av hur både svensk och EU:s miljölagstiftning hittills fungerat.

Våra livsvillkor hotas

Det är säkert svårt att förstå för Svemin, men vi som kämpar i föreningarna på gräsrotsnivå jobbar ideellt, och har inga bidrag från varken EU eller staten. Det är inte miljörörelsen som i årtionden har flyttat produktionen och jobben till Kina för att utnyttja billig arbetskraft och komma undan ”besvärliga” miljöskydd.

Vi är oroade för vattnet och naturen som är förutsättningen för klimatreglering och våra livsvillkor. Gruvindustrin måste också inse att det finns platser som inte är lämpliga för en så miljöfarlig verksamhet som gruvdrift. Man måste kunna säga nej till gruvor som till exempel ligger i tillrinningsområden till viktiga sötvattenreservoarer.

Fördela subventionerna mellan gruvindustrin och återvinningsindustrin mer rättvist och främja forskningen inom återvinningsindustrin så att vi kan börja se avfall som en resurs istället för växande berg av skräp som ska skyfflas bort ur vår åsyn. Ta vår oro på allvar.