Skogsbrukare: Därför är Skogsstyrelsens syn på fågeldirektivets översättning skadlig

Krokom och Åre är två kommuner där en mycket stor del av skogsmarken är privatägd. Under de senaste åren har skogsägare drabbats av ett växande antal brukningsförbud – ofta med hänvisning till förekomst av fåglar, orkidéer eller närhet till fjällmiljöer. Dessa beslut har i många fall fattats på vaga grunder och med oklara möjligheter till intrångsersättning.

Oklara översättningar

Skogsstyrelsen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av att få rättsläget prövat i domstol. Generaldirektör Herman Sundqvist har själv sagt: ”Det behövs en vägledande dom från högre instans”. Han framhöll då att nuvarande domar ”inte ger tillräckligt tydliga spelregler” och att rättsprocesser därför är nödvändiga för att klargöra rättsläget.

Men tydligen gäller detta bara i den ena riktningen – när myndigheten själv vill driva processer som stärker sitt tolkningsutrymme. När frågan däremot gäller oklara översättningar och potentiellt rättsosäkra bedömningar av artskyddet, då verkar samma behov av rättsprövning inte vara relevant.

I en intervju i ATL säger Mari Hansson på Skogsstyrelsens tillsynsenhet att skillnaden i översättningen av EU:s fågeldirektiv inte har någon nämnvärd betydelse för myndighetens arbete. Men uttalandet väcker fler frågor än det besvarar. Hur kan man avfärda betydelsen av en språklig avvikelse som aldrig laglighetsprövats – och samtidigt medge att den ibland kan påverka bedömningar?

Hur kan man avfärda betydelsen av en språklig avvikelse som aldrig laglighetsprövats – och samtidigt medge att den ibland kan påverka bedömningar?

Det handlar om den svenska översättningen av fågeldirektivets bestämmelser om störning av fågellivet. I flertalet EU-länder är formuleringen att en störning måste ha en ”signifikant påverkan” för att vara förbjuden. I den svenska versionen räcker det däremot att den ”inte saknar betydelse”. Denna skillnad må låta semantisk, men i juridisk mening kan den vara avgörande.

Prejudicerande dom saknas

När Skogsstyrelsen hävdar att översättningen inte spelar någon större roll görs det utan att frågan någonsin har prövats i domstol. Ingen prejudicerande dom finns som klargör hur begreppet ska tolkas, och därmed saknas rättslig grund för att säga att skillnaden är oväsentlig.

Att i det läget beskriva effekten som ”inte dramatisk” är inte ett juridiskt konstaterande – det är ett antagande. Och antaganden bör inte ligga till grund för myndighetsutövning som påverkar både naturvärden och markägares rättigheter.

Skogsstyrelsen säger också att man inte kan ändra sin bedömning av avverkningsanmälningar förrän artskyddsförordningen skrivits om. Men EU-rätten har företräde framför nationell rätt. När det finns misstanke om att den svenska översättningen avviker från direktivets ursprungliga innebörd finns det inte bara en möjlighet, utan ett ansvar, att tolka svensk rätt EU-konformt.

Att vänta på en lagändring är alltså en bekväm men juridiskt tveksam hållning. Myndigheten kan redan nu tillämpa direktivets ordalydelse i enlighet med EU:s grundprinciper – om viljan finns.

Skillnaden mellan ”inte saknar betydelse” och ”signifikant påverkan” kan tyckas akademisk. Men i praktiken avgör den var gränsen går för vad som betraktas som förbjuden störning. En restriktiv tolkning kan leda till att avverkningar stoppas på grunder som EU inte avsett, medan en generös tolkning kan försvaga skyddet för hotade arter. I båda fallen riskerar vi en rättsosäker tillämpning – särskilt när Sverige redan skiljer sig från övriga medlemsstater.

Skogsstyrelsen undergräver rättssäkerheten

Skogsstyrelsens försiktighet kan framstå som rimlig, men i längden riskerar den att undergräva både rättssäkerhet och förtroende men att bagatellisera en översättningsskillnad innan den prövats rättsligt är inte förenligt med vare sig juridisk noggrannhet eller öppenhet.

Det vore mer hederligt att konstatera att frågan ännu inte är avgjord, och att myndigheten tills vidare bör tillämpa reglerna med medveten försiktighet och tydlig transparens.

I juridiken är ordvalet aldrig en detalj. När ett ord byts ut mot ett annat kan det förändra rättsläget, och därmed hur människor behandlas av myndigheten. Det är därför anmärkningsvärt att Skogsstyrelsen tonar ner en skillnad som skogsutredaren Göran Örlander själv bedömer som viktig nog att motivera en lagändring.

Om Sverige menar allvar med att följa EU-rätten bör vi inte nöja oss med att översättningarna stämmer på ett ungefär. Vi bör kräva att de faktiskt gör det – innan vi låter dem ligga till grund för myndighetsbeslut med långtgående konsekvenser.