"Rädda ålen – gör vattenkraften miljövänlig"

Av: Joakim Ollén och Sten Frohm
förbundsordförande respektive generalsekreterare, Sportfiskarna

På måndag den 9 oktober åker landsbygdsminister Sven-Erik Bucht till Luxemburg för att tillsammans med sina ministerkollegor besluta om kvoterna för fisket i Östersjön 2018. Det kommer att bli tuffa förhandlingar. EU-kommissionen har bland annat föreslagit ett totalstopp för fiske efter ål i Östersjön.

Förslaget om totalstopp grundar sig på rådgivning från Internationella havsforskningsrådet, ICES. Det slår fast att en tillämpning av försiktighetsprincipen på den europeiska ålen innebär att all form av mänsklig påverkan, till exempel fiske, vattenkraft och föroreningar som minskar blankålens överlevnad ska reduceras eller ligga så nära noll som möjligt.

Åldödlighet i kraftverken måste med

Medlemsstaterna har inte tillräckligt klarat av att minska dödligheten på ålen. Föryngringen av ål är i dag bara någon procent av den ursprungliga och arten bedöms vara akut utrotningshotad. De senaste veckorna har det debatterats vilka åtgärder som krävs för att rädda den utrotningshotade ålen. Vi menar att en helt avgörande faktor – åldödligheten i vattenkraftverk – saknats i diskussionen.

Det är uppenbart att ålen inte kan räddas utan att krav också ställs på kraftindustrin.

Vår egen svenska ålförvaltningsplan pekar ut två huvudproblem: fisket och vattenkraften. Båda bedöms stå för en lika stor påverkan på beståndet. Men märkligt nog är tanken att dödligheten i fisket ska begränsas genom regleringar och förbud medan dödligheten i vattenkraften ska minskas genom frivilliga insatser från kraftindustrins sida.

Det är uppenbart att ålen inte kan räddas utan att krav också ställs på kraftindustrin.

Åtgärder med liten effekt 

Resultaten hittills är tydliga. Fisket har reglerats hårt, vilket medfört att nästan allt fiske efter ål har stoppats. Söndermalningen av ål i kraftverkens turbiner är däremot i praktiken oförändrad. Dödligheten har minskat med endast 11 procent och uppnåtts genom att ål fångats och transporterats med bil förbi kraftverken i några av de största ålproducerande vattendragen. Med få undantag har inget gjorts för att miljöanpassa kraftverken.

Om vi istället skulle fördela ansvaret mellan fisket och kraftindustrin på ett mer rimligt sätt skulle vi kunna rädda både ålen och ålfiskekulturen. Då måste regeringen och ansvariga myndigheter ta uppgiften på allvar och kräva att kraftindustrin uppfyller sin del av ansvaret. Stöd för kraven finns i såväl den nationella ålförvaltningsplanen som i EU:s ålförordning och ramdirektiv för vatten.

Förslag i fel riktning

Tyvärr föreslår regeringen tvärtemot, i sitt i nyligen presenterade förslag till förändringar av vattenlagstiftningen, ett moratorium. Det vill säga ett uppehåll vad gäller krav på anpassning av den småskaliga vattenkraften. Detta riskerar att helt omintetgöra den akut nödvändiga miljöanpassningen som krävs om vi vill rädda ålen från utrotning.

Ska vi rädda ålen måste vi sätta stopp för de slutar sina liv i kraftverkens turbiner. I annat fall har vi inte vunnit något med att offra hela ålfisket och all den kultur och samhällsnytta som förknippas med detta.