Åkesson förenklar debatten om skolmåltider till ”kött eller inte kött”

Häromveckan gick Jimmie Åkesson (SD) ut och sade att han vill lagstifta om att elever ska få kött i skolan – varje dag. I en tid där barns matmiljö i allt högre grad präglas av snabbmat, energitäta men näringsfattiga livsmedel och riktad marknadsföring är det anmärkningsvärt att just skolmåltiden utmålas till huvudproblemet i frågan om våra barns matvanor. Mot den bakgrunden vill vi tydliggöra vad som faktiskt står på spel.

Debatten är större än köttbullar

För många barn är skollunchen dagens mest näringsrika mål. Den är en bärande del av välfärden. Att beskriva utvecklingen mot fler växtbaserade inslag som att ”rycka köttbullar från barn” riskerar att underminera förtroendet för en verksamhet som varje dag tar ansvar för alla barns lika rätt till hälsa.

Svenska skolmåltider formas inte av ideologiska infall, utan av skollagen, politiska mål och Livsmedelsverkets vetenskapligt baserade riktlinjer. Skolmåltiden är en del av utbildningen och ska möta krav på såväl näringsinnehåll som miljö.

Den behöver locka, smaka gott och kännas bekant samtidigt som den kan introducera nya smaker och favoriträtter, vilket kräver professionellt utrymme i skolköken och inte detaljstyrning på distans. När detta ifrågasätts utan tydlig förankring i vetenskapen kan det tolkas som att de egna expertmyndigheternas forskningsbaserade arbete är förhandlingsbart, vilket riskerar att urholka tilliten till hela systemet.

Skolmaten görs till politisk slagpåse

I offentliga kök arbetar utbildade kockar och måltidsansvariga med att planera, tillaga och utveckla måltider som är näringsriktiga, hållbara och uppskattade. Det är ett kvalificerat arbete som kräver både kunskap och erfarenhet. När skolmaten återkommande reduceras till en politisk slagpåse ifrågasätts inte bara enskilda rätter, utan också professionens omdöme och legitimitet. Det riskerar att försvåra rekrytering och i förlängningen försvaga en verksamhet som är central för både folkhälsa och beredskap.

I en tid präglad av klimatförändringar, osäker livsmedelsförsörjning och ökade krav på beredskap är förmågan att laga näringsriktig, god och hållbar mat från grunden en strategisk tillgång.

Vetenskapen är tydlig: vi behöver i genomsnitt äta mer grönsaker, baljväxter och fullkorn och mindre socker, salt och rött och processat kött

Den verkliga frågan är hur vi skapar goda, kostnadseffektiva måltider som möter näringsrekommendationer och samtidigt bidrar till miljömål och livsmedelsberedskap. Det är ett komplext uppdrag. Vetenskapen är tydlig: Vi behöver i genomsnitt äta mer grönsaker, baljväxter och fullkorn och mindre socker, salt och rött och processat kött.

När växtbaserade inslag ökar i skolmåltiden är det ett uttryck för ökad kunskapsbas, inte ideologi. Att beskriva den utvecklingen som ett hot mot barns välmående skapar en motsättning som inte behöver finnas.

Investera i jämlikhet och hälsa

Debatten handlar just nu ytterst om vilken matnorm vi vill ge våra barn, och vilket samhälle vi investerar i. Antingen låter vi kortsiktig symbolpolitik och smakpreferenser definiera skolmåltiden eller så ser vi den för vad den är, en investering i jämlikhet, hälsa, hållbarhet och beredskap.

Skolmåltiden förtjänar en seriös, kunskapsbaserad diskussion, inte en förenklad debatt om huruvida makaroner och köttbullar ska serveras varje dag. Barns matvanor formas inte bara i skolrestaurangen, utan även i hemmet, i butiken, i reklamen, på sociala medier och i den kultur vi vuxna bygger runt maten.

Politiker behöver stå upp för satta mål, för de myndigheter som fått i uppdrag att ta fram riktlinjer och för de professioner som varje dag omsätter dessa i praktiken. Att värna barns hälsa är inte plakatinriktad klimatpolitik, det är ansvarstagande. Vi hoppas att våra beslutsfattare har modet att ansvarsfullt hålla fast vid kunskap, långsiktighet och respekt för professionen även när kampen om väljarna hårdnar inför höstens val.