Fiskerinäringen hotas av den värsta sortens detaljstyrning

Fisket spelar en viktig roll i Sveriges livsmedelsförsörjning. Trots det motarbetas näringen av ett snårigt och motsägelsefullt regelverk, samtidigt som politisk handlingskraft lyser med sin frånvaro. Resultatet? Risken är stor att de uppsatta målen i Livsmedelsstrategi 2.0 – där sjömatsproduktionen ska öka med 80 procent – förblir en pappersprodukt.

Komplicerat och kontraproduktivt regelverk

Det regelverk som det svenska fisket lyder under är inte bara omfattande – det är också fragmenterat, komplicerat och ofta kontraproduktivt. I praktiken staplas flera regelverk på varandra: den gemensamma fiskeripolitiken inom EU, svensk nationell lagstiftning samt Havs- och vattenmyndighetens egna föreskrifter. Det skapas ett lapptäcke av bestämmelser som inte bara försvårar för fiskaren att navigera, utan också riskerar att kväva hela näringens utvecklingsmöjligheter.

Detaljstyrningen har gått för långt: Fiskerinäringen lider i dag under vad som kan beskrivas som den värsta sortens detaljstyrning. Regelverket är inte bara tekniskt avancerat – det är i många fall inte ens syftesdrivet. Dessutom saknar det flexibilitet. I stället för att underlätta för ett hållbart och konkurrenskraftigt fiske, agerar systemet som en bromskloss för näringens utveckling och lönsamhet.

Ett talande exempel: En fiskare som vill överlåta sin verksamhet till en annan fiskare måste vänta tre år för att affären ska gå igenom. Det är en orimligt lång tid som förhindrar investeringar och dynamik inom näringen.

Dum räkreglering

Ett annat exempel gäller räkfisket. Enligt nuvarande regler får räkfiskare inte ha mer än 20 procent bifångst av fisk i sin fångst – en dramatisk sänkning från tidigare 50 procent. Miljö- och resursmässigt är detta en ineffektiv, rentav dum, reglering som endast skapar problem.

I stället för att underlätta för ett hållbart och konkurrenskraftigt fiske, agerar systemet som en bromskloss för näringens utveckling och lönsamhet.

Havs- och vattenmyndigheten saknar uppdrag – trots en central roll: I arbetet med Livsmedelsstrategin 2.0 har flera myndigheter fått särskilda uppdrag. Men märkligt nog har ingen sådan styrning riktats till Havs- och vattenmyndigheten – den myndighet som är mest central för att reglera och möjliggöra ett livskraftigt fiske.

Hur ska vi kunna uppnå strategins mål om ökad sjömatsproduktion när den myndighet som styr fisket inte får något uppdrag att anpassa regelverket i linje med dessa mål?

Myndigheten ser sig dessutom inte ha ett främjande uppdrag gentemot fisket – en inställning som i sig signalerar ett fundamentalt problem. När ansvarig myndighet inte verkar för näringens utveckling, utan endast förvaltning och kontroll, uppstår en obalans som i längden skadar både fisket och samhället i stort.

Stelbent byråkrati

Det är dags att lyssna på verkligheten. Det svenska fisket är fullt av kompetens, innovation och vilja. Men i dag hålls näringen tillbaka av en stelbent byråkrati och brist på politisk lyhördhet.

Vi som verkar inom fiskerinäringen efterlyser inte färre regler, men vi kräver smartare, tydligare och mer samordnade regelverk. Vi kräver också att politiken tar ansvar och ger rätt myndigheter tydliga uppdrag som främjar snarare än försvårar. Politiken borde se svenskt fiske som en tillgång, inte ett problem.