Schyman: Vad ska vi ha EU till?

Länge har EU-debatten i Sverige, präglats av frågan om vi ska vara med eller inte. Folkomröstningen hösten 1994 avgjorde frågan. 52,3 procent röstade ja, 46,8 procent nej och 0,9 procent röstade blankt. Valdeltagandet var högt, 83 procent. Formellt fattades beslutet av Sveriges riksdag den 15 december 1994. Medlemskapet hade föregåtts av ett EES-avtal som trädde i kraft den 1 januari 1994 och som redan då innebar en långtgående ekonomisk integration mellan Sverige och EU-länderna.

Samstämmighet som oroar

Kritiken mot EU:s överstatlighet och dess demokratiska underskott var massiv och har fortsatt diskuterats. Flera partier har haft utträdeskrav i sina program. Nu har vindarna vänt och alla vill vara med. Då inställer sig frågan – vad ska vi då ha EU till? Den frågan har som väntat inget enhälligt svar. Alla partier vill naturligtvis driva sin ”egen” politik. Men trots detta finns det frågor där vi kan se en stor samstämmighet inom EU. Och det oroar mig.

Humanismen har kapsejsat

I princip alla EU:s ledare har i bred enighet förvandlat Medelhavet till ett dödens hav, internerat tiotusentals människor på obestämd tid i läger på grekiska öar och/eller outsourcat flyktingmottagandet till laglösa profitörer och slavhandlare i Libyen. Den politiska och moraliska oförmågan att ta hand om ett begränsat antal desperata människor som flyr undan krig, förtryck och miljökatastrofer avslöjar att humanismen kapsejsat. Helt i strid med den Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Där stadgas det att unionen bygger ”…på de odelbara och universella värdena (om) människans värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet samt på den demokratiska principen och rättsstatsprincipen.” Det står om rätten till asyl (artikel 18) och det står att kollektiva utvisningar ska vara förbjudna och att ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling (artikel 19).

När stater stryper civilsamhällets möjligheter att agera, när freds- och flyktingorganisationer förklaras gå främmande makters ärenden och när feministiska och antirasistiska rörelser utsätts för razzior på sina kontor, då borde det ringa varningsklockor i hela EU-systemet.

Ändå är det just detta som pågår. Människor förvägras skydd, människor förhindras att landstiga, människor skickas tillbaka till krigshärdar och/eller fängelseliknande uppsamlingsstationer. Taggtråden rullas ut, fysiskt och/eller juridiskt, runt allt fler gränser, ofta med hänvisning till att EU måste ta ett gemensamt ansvar så därför kan inte just det här landet ta emot fler.

Militarism på frammarch 

Är det något vi behöver EU till så är det till att stärka och utveckla de mänskliga rättigheterna. Det borde vara en central uppgift i en tid då konservatism, nationalism och militarism är på frammarsch. När stater stryper civilsamhällets möjligheter att agera, när freds- och flyktingorganisationer förklaras gå främmande makters ärenden och när feministiska och antirasistiska rörelser utsätts för razzior på sina kontor, då borde det ringa varningsklockor i hela EU-systemet.

Men det gör det inte. I alla fall hörs det inte. I stället diskuteras hur EU:s gränspolis ska bli mer effektiv genom ökade resurser och hur det försvarspolitiska, det militära, samarbetet ska kunna utvecklas och stärkas.

Nederlag för ett fredsprojekt

Det måste ses som ett nederlag för den organisation som en gång startades som ett fredsprojekt. I alla fall var det den officiella bilden. Samarbete mellan Europas länder i stället för krig. Jag tror på det. Samarbete och samtal i stället för krig och våld. Det förhållningssättet borde prägla alla relationer. Från de mest intima till de internationella.

Alla del av denna planet

Dessutom - dagens klimat- och miljökris med översvämningar, tropiska stormar, extremtorka, havsförsurning, kalhyggen, mikroplaster, utfiskning, korallrevsdöd borde få fler att sansa sig och erkänna att vi alla, oavsett land eller kontinent, är en del av denna planet och att ingen kan göra anspråk på att vara ”Herrar över jorden”. Vi är en del av, vi lever i relation med jorden, naturen, djuren och varandra. Vi är sårbara, lika och samtidigt unika. Det är när vi erkänner vårt beroende av varandra som vi når vår styrka som människor. EU skulle kunna vara ett exempel på den insikten.